Lyssna på de äldre

00:09 Nej, vi hade ingen fast punkt, utan vi hade... 00:12 Vi kan säga att jag föddes då i Carisando i januari. 00:18 Och sen på våren så började våra renar vandra mot kusten, Norge. 00:26 Och i början så är jag nog den generationen som har varit med i flyttning med raid. En raid är ju, ja, man har flera renar efter varann som transporterar våra kläder och mat och allt vi behöver för att överleva. Och just min generation är nog den sista som var med på de flyttningarna. 00:57 I det här avsnittet så träffar jag Karin, 80 år gammal uppe i Kiruna och Karin tillhör den sista generationen samer som växte upp som nomader med de traditionella förflyttningarna tillsammans med renarna. 01:11 Vi pratar om nomadlivet, den samiska kulturen och hur det var som sjuåring att lämna familjen för att gå i nomadskolan. 01:21 Karin berättar också om den nära relationen till sin mamma och hur det var att flytta söderut till Stockholm redan som ung. För att sedan hitta tillbaka till sina rötter uppe i norr och bygga upp ett nytt liv som företagare kring samisk hantverkstradition. 01:37 Vi pratar också om vikten av att bevara de här traditionerna och modet att våga följa sina drömmar oavsett var i livet man befinner sig i. 01:47 Det här är ett starkt och fint avsnitt om identitet och kulturarv och att aldrig släppa taget om det som betyder mest. 01:57 Då åtstår det bara för mig, Jonas Hulbäck, att önska er en trevlig lyssning. Nu kör vi! 02:08 Jag säger äntligen så har vi fått tagit oss upp till Kiruna. Framför mig så sitter en sprudlande, skinande, glad 80-åring Karin Vassara. Vad kul det här ska bli Karin att prata med dig om ditt otroliga liv ändå. Hur känns det här för dig? 02:30 Det känns kul. Det känns också roligt att kunna dela med sig. 02:37 Du har ju en samisk bakgrund och tradition med förfäder med samma historia. 02:46 Känns det viktigt på något sätt att även få föra den här traditionen vidare och berätta för fler? Vi har ju lyssnare runt om i hela Sverige som tar del av det här. 02:59 Det är jätteroligt att människor är intresserade och verkligen vill höra vår historia. Så det är bara positivt. 03:09 Det ska bli så kul. Innan vi drar igång så är jag ändå nyfiken på ditt efternamn, Vassara. Vad kommer det för? 03:17 Det är ju ett samiskt efternamn. Men den finns även i Finland. Så att vassara betyder igen. På finska betyder det vassare hammare. 03:29 Hammare? 03:29 Ja. Så att vissa släkter heter också vassare hammare. Vissa samiska släkter. Men vi har bara vassare. Och om det är samiskt eller finns det är jag inte så... 03:43 Vi hade ju inte gränser förr i tiden så att vi flyttade ju över gränserna och vad som var finsk och samisk och norsk och svensk det vet jag inte riktigt. 03:55 Landsgränserna suddas ut lite grann, det ska ju också tilläggas att... Jag sa det till dig innan vi satte igång att jag kom ju faktiskt hit lite grann med ett blankt papper och jag för ju även lyssnarnas talan så att vissa frågor kanske du uppfattar som att, hallå Jonas, fattar du ingenting? Eller kan du ingenting? Men jag är så genuint nyfiken på ditt liv så att vi... 04:19 Jag gör mitt bästa att du ska fatta. 04:21 Jag tror det blir en form av succé. 04:24 Ja. 04:27 Kan inte du berätta lite om din familj? 04:32 Jag har då naturligtvis en mor och far. 04:35 Pappa hette Nils och Nils Petter Vassara. Och mamma hette Tekla. 04:42 Tekla Anna-Karin Påve var hon som flicka. 04:47 Sen fick de fem flickor. Varav två av dem dog i spädbarnsålder. 04:55 Så det är min lilla familj. 04:58 I vilken ordning kom du som syrra? 05:02 Jag kom tre. 05:05 Jag har en äldre syster som fortfarande lever och är för 83 år. Och sen hade vi en som heter Mare Susanna. Men hon gick bort som barn. Och sen kom jag. Och sen har jag en syster som heter Sylvia. Hon är bosatt i Norge. Gift och bosatt i Kautokeino i Norge. Och sen hade vi en lilla syster. 05:30 Som hette Ingegärd. Och hon gick också bort som barn. Och man gjorde ju så då när till exempel min... När hon dog i Norge. Då begravdes hon i Norge. Och likadant den systern som dog i Sverige begravde Karusando. Vi flyttade ju till Norge på somrarna. 05:53 Och dog man under den resan så blev man begravd där. 06:00 Du föddes ju 46 strax efter andra världskrigets slut och under den här perioden då när du och dina systrar föds har du sett att två av dina systrar gick bort som spädbarn. 06:13 Hur gick födseln till på den här tiden för er? 06:17 Som jag till exempel, jag föddes ju i en pört i Carusando och den pörten står ju kvar där. En pört är ju en sån här timmerstuga som har en eldstad, en mur så att man sitter i en öppen eld så att säga. 06:37 Och varför jag föddes just i det pörtet. Det var ju så att vi. När vi flyttade med våra renar. Så hade ju inte vi egna hus. Utan vi bodde ju hos Bofasta. 06:49 Och det var lite gentjänster. Vi kom med mat eftersom vi hade renar. Och de gav oss husrum. I några veckor. Och så flyttade vi vidare. Och just i ett sånt hus. Så föddes jag i Carisando. Mm. 07:04 Och jag har även två kusiner som är födda i samma hus. 07:10 Och vi hade ju inga BB-en utan det var som förr. Det fanns väl alltid någon duktig kvinna som kunde förlösa oss. 07:22 Vi ska ju berätta för lyssnarna redan nu för du pratar om bofasta. Och du förklarade det här tidigare för mig att Ni, du och din familj, ni var ju nomader. Alltså ni hade ingen fast punkt som ni hade ert hem på. 07:39 Nej, vi hade ingen fast punkt. Utan vi hade, vi kan säga att jag föddes då i Karisando. 07:46 Januari. 07:47 Och sen på våren. 07:50 Så börjar våra arenar vandra. 07:53 Mot kusten. Norge. 07:56 Och i början. Jag är nog till den generationen. Som har varit med. 08:04 Med flyttning. Med ride. En ride är ju. 08:10 Man har flera arenar efter varandra. Som transporterar våra. 08:14 Kläder och mat och allt vi behöver för att överleva. 08:20 Just min generation är nog den sista som var med på de flyttningarna. Då flyttade vi till Norge. 08:29 Hur långa, vart i landet är det du föds? 08:34 Om du tänker dig, Karusando i Sveriges nordligaste by ligger efter gränselven. Så på andra sidan finns det finska Karusando och på svenska. Det finns både svensk och finns det bara en bro över där. 08:47 Sen när vi började flytta så flyttade vi efter gränshälven tills den tog slut så att säga. Och sen gick man upp mot fjället. Och sen när man kom upp till högfjällena och började komma till mot norska gränsen. Då började man ju gå neråt i Dalarna med renraiden. Det är svårt att förklara. 09:08 Man kanske kan ha en karta sen om man ser just... 09:12 Vad är det för avstånd när ni förflyttar er till Norge på somrarna? 09:16 Om man nu tar bilvägen så är det från Karusando till Yngsäget där vi bodde på somrarna är det 23 mil. 09:25 23 mil? 09:27 Men jag vet inte den här vägen som rengjordarna gick. Det vet jag inte riktigt hur lång den har jag aldrig mätt. 09:36 Men du är ju den sista generationen som har varit med om den här förflyttningen på somrarna. Kan du beskriva närmare hur det faktiskt går till i praktiken? 09:50 Då flyttar man ju som sagt var med ren rajd. 09:54 Och då har man ju som du kanske såg på bilderna. Man har flera renar efter varandra och så transporterar man det man behöver. 10:02 Men sen är det ju också så att då följde vi rengjorden så att säga. Men när motorfordomet kom, skoter till exempel, då försvann renraiden på något sätt. 10:23 Men min far hade aldrig någon skoter. Men jag vet att det var även äldre som började använda skoten. Så min far han slutade med renskötseln när skoten kom. 10:40 Kan du försöka ta oss tillbaka till ditt... 10:44 Till ditt första minne av de här renriderna. Vad är det som kommer upp i ditt huvud när du tänker på det? 10:51 Något minne som jag kommer så väl ihåg. Det är att när vi flyttade och kom upp till högfjället. Då skulle man börja åka ner, dala ner och... Och då stannade man rengrijden för att man skulle sätta sådana här stopp så att inte slädarna går så fort. För annars åker de ju på renen som är framför. 11:18 Och den pausen kommer jag alltid ihåg för att när vi kom upp dit så fanns det barfläck. 11:25 Och vi då som inte behövde jobba med det där. Vi sprang upp på barfläcken och tog av oss skorna. Och vi hade ju sådana här läderskor som hette tzatzahat. 11:38 Det är sådana här, man kan säga sådana här näbbskor fast utan hår så att säga. Och vi fick ta av oss de där och sitta på den här barfläcken. Det var inte en stor barfläck. 11:49 Men den känslan att det var liksom oj nu är det sommar. Fast det inte var sommar. Det var långt i sommaren. Men det är en barfläck. Det är en sån där minne som man ofta tänker på när man är. 12:04 Hur spenderade ni somrarna sen då? Hur var det vid den norska byn? 12:09 Om vi säger nu att vi flyttade med renarna så kom vi till ett ställe som heter Kittalen. 12:15 Och där lämnade vi våra släden och alla sådana här vintersaker. Och sen kom en lastbil från Lyngseidet där vi då bodde. 12:28 Och hämtade oss familjer. Renarna gick ju med männen som ofta vandrade med ren jorden. 12:37 Men vi då, vi fick åka lastbil till det här stället. Dit vi kom till Lyngseidet. 12:44 Och det var som att komma till ett paradis. Jag tror att våra föräldrar mådde väldigt bra där. Och det var av den anledningen att de hade ett väldigt hårt liv vintertid. 12:58 För att jag vet att när vi. När vi skulle stanna. När vi flyttade. Och skulle stanna. 13:04 För övernattning. Då fick ju föräldrarna då. 13:09 Ta spaden och skotta fram. Så att man kom ner. Till någorlunda barmark. Så man kunde sätta upp tältkåtan. Och sova över natten. Och man måste ju. Man ska ju elda där inne också. Så du måste ju gräva bort. Snön så att det fanns. Och sen att vi då kunde flytta in våra renfällar in där. Så jag kommer ihåg ofta när de stannade och de skulle börja jobba med det där. Då fick vi ofta en liten bit bröd och vi fick ligga i våra släden under försinn och renhudar. 13:48 Och vänta tills mamma och pappa fick upp den här lavvån. Eller tälkotan. Och sen när de hade fått upp den och gjort eld där. Då kom hon så här. Nu får du komma. Nu är det varmt och skönt. 14:01 Ungefär så var livet. Inte märkvärdiga än så. Ofta var det mörkt när vi kom dit. Så på morgon var pappa så glad. Gå ut och titta var vi är någonstans. Det var ju likadant överallt. 14:18 Textning.nu 14:28 I förra avsnittet så träffade jag Stefan Nilsson som är konceptansvarig för Riksbyggens Bonum seniorboende. Stefan, du är tillbaka till studion även idag. Välkommen tillbaka. 14:42 Tack så mycket. Vi ska ta vidare där vi avslutar sist. Vi pratade om gemenskap mellan grannar, tryggheten som ändå är slående hos era Bonum-koncept. 14:53 Kan du berätta hur arbetar ni för att skapa den här gemenskapen, någon form av trygghet i vardagen för de boende? 15:02 I grund och botten så skapar de väldigt mycket tryggheten själva. Just därför att de har så lätt att träffas och umgås i huset. Sen är det ju så att i en bonumförening så finns det lite olika platser som gör det möjligt att stanna upp och dela lite av vardagen. Det kan vara allt från när du ska åka iväg att det finns en liten pall i trapphuset som gör att du kan sitta ner och träffa lite vänner när du sitter och väntar på den som ska komma och hämta upp dig till en stor gemensamhetslokal där man spontant kan träffas, dela en kopp kaffe eller en liten stund och prata om dagens händelser Alternativt när vår bonumvärld som kommer vid olika tillfällen och har arrangerade träffar. 15:56 Det kan vara en bridge club, en midsommarfest eller en julavslutning där alla grannar sluter upp. Det här gör ju att man lär känna varandra. Till den stora del att man faktiskt håller också lite egen kontroll på varandra. Är det någon som saknas kring fikabordet så kommer frågan ganska snabbt. 16:19 Men vad är Britta idag? 16:22 Hon är hos sina barnbarn och hälsar på. Jaha, då vet man det. Annars så går någon upp och knackar på och frågar hur det är. 16:30 Ja och det är det som är så fint att man har ju såklart sina egna privata boenden i sin lägenhet men alla dessa gemensamhetsytor och gemensamma aktiviteter som man har på boendet är ju fantastiskt. Vilka gemensamma ytor skulle du säga att de boende uppskattar mest? Vad säger de där ute? 16:48 Det som används mest är gemensamhetslokalen som är gjord för att alla ska kunna träffas. Sen har vi alltid inrett gårdarna så att man på sommardelen av året kan vara ute och kanske grilla eller i vissa ställen spelar man lite bull eller just bara träffas. Sen finns det övernattningslägenheter som vi har för att man ska kunna ha gäster som kommer att hälsa på men det är ju mera vid sidan av den vanliga delen. 17:20 Jag var ju med på en bol-träff. Bol och korvgrillning i Västerås. Det var otroligt trevligt måste jag säga. Men en sak jag noterade då på innegården var alla dessa odlingsmöjligheter. Vad skulle du säga där om man... 17:36 Tänk dig att man har bott i ett hus i 40 år med en stor fin trädgård och man är van vid att vara ute och pyssla i trädgården. Vilka möjligheter finns det för dem som har ett sådant intresse även på bonumboende? 17:50 Alla bonumhus ser lite olika ut och vi har ju konstaterat precis det du säger att Intresset för odling, grönsaker, jordgubbar till midsommar har ju ökat enormt vilket gör att vi planerar mer och mer så kallade delade ytor där man faktiskt kan ta hand om blommorna eller jordgubbarna eller kanske till och med potatisen i det fall man har en gammal trädgårdsodlare i föreningen. 18:21 Har ni tänkt till någonting gällande balkongerna i lägenheterna, i storlek och möjlighet till det rummet? Det är ändå som ett extra rum för... 18:32 Det är som du säger, en bonumboende är ju hemma hela dagarna. 18:37 Vilket gör ju att det är ett extra stort intresse för att balkongen ska vara stor. Den ska vara i rätt vädersträck. Men den ska också helst vara inglasad. Och det är något som vi alltid strävar efter. Just för att de är hemma i mars när solen skiner och kan faktiskt gå ut. För då har man hunnit värmta upp den här balkongen som kanske inte används av en vanlig familj. 19:01 Jag måste också fråga, en fågelvisker i mitt öra att det kan ta emot en timme att hämta posten för någon som bor i ett bonumboende. Är det här lite skämtsamt eller finns det något seriöst i det? 19:15 Nej, det finns absolut något seriöst och det är ju en historia hämtad från en förening där vi just fått reda på att Ja, nere vid postlådorna så är det väldigt lätt att träffas. Och den stora fördelen är att alla som bor i de här husen har ju ofta slutat arbeta. Så träffar man någon så är det lätt att stanna upp. Och man kan stå där och prata en stund för det är ingen som ska vidare. Och det är ju det som är det stora fina med en sån här förening. 19:46 Alla är i samma skede i livet. Så att ja, det kan ta en timme att hämta posten. 19:52 Jag älskar det. Det är väl livskvalitet om något? Det är livskvalitet. Tusen tack Stefan Nilsson. Konceptansvarig för Bonum att du kom hit idag igen. Och jag fick möten att prata med dig. 20:05 Tack snälla. 20:12 Jag vill höra lite mer om vintrarna. För jag tänker när ni lämnar Norge då för att sen ta tillbaka till Sverige under vintrarna. Där ni faktiskt slår läger igen. 20:25 Där ni ska bo för vintern. 20:28 Familj och renare. Kan du beskriva hur ser ett sånt där vinterläger ut för dig? 20:35 Så vid vårat fall så var vi fyra familjer som flyttade som en grupp då. Och oftast när man kom till de här ställena så försökte man alltid bosätta sig där man har bott tidigare. Förra våren eller hösten eller vintern då. 20:56 Och gemensamt hade man ofta renarna omkring. Och det är därför vi bodde med renarna. Det skulle inte vara så långt som idag. Så kör de iväg och vallar dem långt. Men nu har de skotrar och allting. Men då... 21:18 Då hade man jorden runt omkring en på något vis. Så behövde man en slakt ren så tog man den och så kokade man. 21:27 Man hade liksom maten med sig, de vandrade själva. Det var liksom inget som... 21:33 Vad åt ni då? 21:34 Nej, för det mesta, vi levde ju på renkött i regel. Och fisk då naturligtvis. Men vintertid så var det väl inte alltid så ofta vi hade möjlighet att fiska. Det gjorde de väl kanske mellan varvorna. Men mamman levde ju mest på ren kött och bröd och man hade alltid mjöl med sig. Man bakade alltid och sådär. 21:59 Vi hade inga grönsaker och jag äter fortfarande inga grönsaker. 22:03 Jag förstår det. 22:04 Och folk kan inte förstå det. Men hur ska du leva utan grönsaker? Ja. 22:10 Men hur såg liksom en vanlig dag ut? Alltså dels är det ju otroligt mörkt här uppe under vintrarna. Och det är kallt. Och ni bor ute på, ute i vildmarken rent ut sagt. Ni är fyra familjer. 22:25 Vi hade ju våra tältgåtor som var... Och på vintertid hade man ju tjocka eller man hade ylletyg på vissa på tält så att den skulle bli varm. 22:36 Och sen eldar man ju mycket och våra dagar det gick ut på att hämta vatten och barnen fick ofta hämta vatten, samla ved, hugga ved, bära in ved. 22:48 Ofta satt man och umgicks. 22:50 Man var väldigt tätt intill varann. 22:54 Det var varmt att samlas. Det var ju där. Det var så fin stämning mellan familjerna. Jag har haft så fin barndom. Den har varit både trygg och... 23:12 Och liksom man har aldrig haft den där oron. De berättade aldrig saker som man blev orolig för. Jag vet att min far var väldigt rädd av sig. Han hade sådana hemska minnen från kriget. Mm. 23:30 Jag vet inte om han hade upplevt så mycket. Men han hade så mycket rädsla. Så han var väldigt dyster med just det där. Så de berättade aldrig om kriget åt oss. Men det man ofta fick vara med och berätta... När de berättade sådana här... Vad ska man säga? Spökhistorier eller så. Det var ju jättespännande att sitta och lyssna på gubbarna. Då låtsas vi att vi sov oss och... 23:59 De berättade inte när vi var vakna utan de försökte berätta. Och då brukar vi komma ihåg, vi går och lägger oss, vi går och lägger oss och får vi höra. 24:10 Men jag tänker, de här somrarna i Norge, vad är det ni hittar på som barn? Vad minns ni där ifrån? 24:16 Det var så här var att... 24:19 Om vi tar vår boplats. 24:23 Det finns något som heter Lyngsalperna. Det är två stora fjäll. I den dalgången var det en man som hette Anton Gäver. Han ägde den där marken där. 24:36 Och där fick vi då sätta upp våra tältkvotor och dit flyttades även de här, vi flyttade ner hus efter kriget så tog man hand om husen som tyskarna lämnade. Det var som sådana här runda baracker. 24:51 Just det, ja. 24:52 Och de flyttades dit. Vi var fyra familjer som bodde där. Och så det var fyra sådana där hus som flyttades dit. Och vid varje hus hade vi alltid vår labbo. Där vi ofta lagade maten där. Och vi slöjdade. Det är... 25:09 Tältkåta kan man säga. Och där slöjda vi. 25:14 Och sen var det så att den här Anton Gäver. Han hade en kaj. 25:21 Det kom ju sådana här stora amerikanska båtar. Stella Polarus, Caronia och vad de nu hette. Och de fraktade ju, eller det var ju amerikanska turister. 25:34 Men för att de skulle landstiga hans kaj så var det ju, då måste han ju något att visa. Det är ju ingen som stiger av ett land och det finns ingenting att se. Och till det tillfället så skulle vi då samla renar, hämta våra renar. Till ett litet gärde. 25:53 Och det var ju inte bara bra för oss. Vi fick väl en liten slant för att vi gjorde det. Och sen fick vi ju slöjda. Och sälja våran slöjd till amerikanska turister. 26:07 Men det var inte bara bra för oss och Anton Gäve, det var ju också bra för ordsbefolkningen. Många av dem hade hästar och sådana här fina vagnar som är nästan lika fina som kungen kör i. Och de fraktade, det var två kilometer från kajen då och upp till våras läge. Och då fick ju alla de här bönderna. Eller vad det nu var. De hade hästar och vagnar. Och de körde ju skyttetrafik. 26:38 Ja då tjänade de sina pengar också. 26:40 Och även vissa båtar var så stora. Så att de kunde inte komma så nära. 26:46 Och då fick ju de som hade båtar. Då fick ju de också jobb. De åkte och hämtade turisterna. Så det var ren folkfest. Där va. 26:55 Men jag måste. 26:59 Det här är liksom ert liv, er identitet som samer. Ni bor ju här under samerna, det är ert hem. Och sen kommer det amerikanska turister som skeppas upp med de här hästarna för att titta på er som någon form av sevärdighet. Upplevde du någon konstig känsla i det? 27:20 Nej, jag gjorde inte det. 27:22 Vi var så stolta över vad vi var. 27:26 Så vi hade absolut inget problem med det. 27:30 Det fanns inte på kartan att vi tyckte att det var någonting nedvärderande att titta på oss. Vi var bara stolta att de kom och såg på vår kultur. Det har jag aldrig haft någonting. 27:43 Vad fint. Du visade ett par bilder här tidigare. 27:47 Många bilder ska tilläggas. Svartvita bilder där ni... 27:51 Man ser ju glädjen och leenden på era ögon. I vissa bilder så står det en som där. Så står det någon man i kostym. Då är det en turist. Då hade de velat ha tagit bild på er helt enkelt. 28:04 Ja, de ställde upp oss. 28:06 Och det var ju också lite av vårat levebröd. För att i Norge när vi sålde slöjd. Då fick vi pengar i hand. Vi kan åka ner och köpa torsk sen där nere va. 28:20 Det var jättepositivt för oss. För att när vi var i Sverige då handlade man ju så att man var till handlaren och hämtade mjöl och allt det man behövde. Och sen på hösten när det var ren slakt då fick handlaren sin betalning så att säga. Då fick han rena då. 28:41 Så ni betalade? Ja, vi betalade. 28:45 I Sverige hade... I alla fall inte på min tid. Man hade inte pengar. Inte i den mängden som man har idag. 28:54 Nej, för somrarna spenderade ni i Norge på det här sättet. 29:00 Men vintrarna... Du sa att vintrarna var väldigt hårda för. Kan du beskriva hur... 29:06 När man flyttade då... För att... 29:09 Om du känner till vad gränsälven så fanns det en massa fjälllägenheter efter gränsälven. Koma-våpio är den som är högst upp. Och sen är det Kano-våpio, Naimaka, Sika-våpio, Maono. Och många av de här fjälllägenheterna var till för att... Folk som färdades skulle ha möjlighet att komma in. 29:33 Och försvaret hade också sina intressen. För att det fanns folk efter gränserna. Så att... 29:42 Det var... Men vi bodde ju... Ja, vi bodde... När vi bodde i Keinovåpio, då vet jag att vi bodde hos de bofasta. Men annars bodde... Vi hade våra... Vårat läge lite längre bort va. Och så gick man dit och. 30:02 Ja umgicks med. De som bodde i husen och så där. Och den resan tog ju. 30:08 Väldigt lång tid. Det tog ju kanske. 30:12 Till jul innan man var i Karisando va. 30:15 Och det kanske är lite förstått att förstå om man inte vet avståndena och vet hur det ligger. Men det som... 30:28 När vi sen började skolan då var vi ju i regel i Lyngseidet på somrarna va. Men vi skulle ju gå i skolan i Sverige. Vi var ju svenska medborgare va. Så då kom det en skolbuss. Den kom alltid. I alla fall jag tror att den kom alltid. 30:45 Den åttonde augusti. 30:48 Så kom en buss och hämtade man chauffören och så föreståndaren för nomadskolan i Carisando där vi skulle bo sen va. Mm. 30:57 Och du kan tänka dig. Det kommer en buss att hämta din sjuåring till skolan. Och du får inte träffa. 31:04 Vi får inte ses förrän kanske om två månader. 31:08 Ni bodde där på skolan. 31:10 Ja, vi bodde på det här internatet då. 31:13 Och det som, jag glömmer aldrig en sån resa som var, det var när jag började första klass och då fanns det, det fanns en sån här, det fanns någonting som heter Bringebergs brus, det var någon form av läsk. Och den läsken köpte man aldrig för den var så dyr. 31:33 Men bara för att vi då skulle åka till skolan. Då lovade mamma att ni ska få en sån här bringebärsbrus i bussen. Men de hällde över den där drickan till en sån här flaska med kork på. För att man skulle ju panta den där och lämna tillbaka den där flaskan. 31:52 Och så åkte vi iväg då med den här bussen. Och plötsligt började bussen koka. 31:59 Då började jag ryka det framme va? Och det var en sån där med vev. Han vevade där uppe framme och så kokade det. 32:06 Och så hon den här förhållande. Hon blev alldeles hysterisk. Hon sprang runt i våra ryggsäckar och sa. Har ni något vätska? Har ni något vätska? 32:16 Och vet du. Jag brukar gråta när jag berättade. Hon tog din. Hon tog bryggbärspruten och häll i det. Mm. 32:31 Jag vet att du blir tagen än idag. Vad känner du när du tänker tillbaka? 32:38 Jag har många gånger försökt berätta det där. 32:46 Det går inte. Jag vet inte varför. 32:50 Men det är väl ofta sådana här känslor. 32:54 Jag tror alla vi människor har ett minne. 32:59 Jag tror alla har ett minne som inte lämnar en på något vis. Utan den följer med oss i tid och otid. Den plågar väl inte en precis men... 33:13 Men man kommer ihåg den. 33:14 Man förtränger det onda och sen när man plockar fram det. 33:18 Och just det att hon tog den här och hällde det. Man var ju tvungen att hälla vatten där så att bussen skulle lugna ner sig. Och ja det var hårt. Det var tufft. 33:34 Minns det vad du kände när hon kommer och tar den här flaskan från honom? 33:37 Nej, jag kommer bara ihåg just det där. 33:41 Man kan säga så här att den här gesten från min mor, den var så kärleksfull. 33:47 Och jag tror att det är det som är... 33:50 Jag vet inte ens om vi vågar berätta det för mamma, att vi fick aldrig den där ringebergsprusen. Jag vet inte, det kanske vi gjorde, det kommer jag inte ihåg. 33:59 Det är väl oväsentligt i och för sig. 34:02 Är det där känslorna ligger mer mot din mammas kärleksfulla gest. Medan faktiskt läsken försvann. 34:09 Ja och sen just då när vi skulle hämtas. 34:15 Då var hon så tyst i flera veckor. Då satt hon och sydde våra namn med ylletråd på våra kläder. 34:26 Och då satt hon alltid så tyst. 34:28 Mm. 34:30 Hur var det första gången när du fick lämna familjen och be er iväg till skolan? Och veta att ni inte skulle ses på två månader? 34:39 Jag tror inte vi förstod riktigt att det var så lång tid. Men inte förrän jag blev vuxen och fick egna barn. Då skulle man vänja in dem i den här skolan. Man skulle sitta där några dagar och se att de verkligen kände sig trygga i den här skolan. Och då förstod jag riktigt. Herregud oss. Skickade de ju bara iväg. Det var ju inte en fråga. Att det skulle väljas in. 35:06 Och sen när vi då kom till. 35:09 Vi hade ju norska. Den hade vi ju lärt oss i Norge. Och samiskan. Den hade vi ju som modersmål. 35:19 Finskan var vi ju tvungna att lära oss. För att de här bofasta vi bodde i Sverige hos. De var ju finsktalande. 35:26 Och sen hade vi finska sidan på andra sidan älven också. Och där handlade man ju ofta och de hade butiker. Så att man växte upp med de här. 35:37 Och sen när man började i sjunde klass. Ja då skulle man börja lära sig svenska plötsligt och lustigt. Så att vi kunde ju inte svenska, vi kunde norska. 35:49 Men de som jobbade i nomadskolan, ingen av dem kunde samiska. Vi hade en lärare, hon hette Elina Pessonen. 35:59 Hon kunde samiska. Men det var också den enda. 36:07 Skulle du kunna beskriva din relation till din mamma under din barndom och uppväxt? 36:14 Nej, jag kan inte göra det. 36:16 Den är så... Jag kan säga att hon är... 36:24 Hon har varit min ledsagare hela mitt liv. Men det är så känslomässigt många saker. 36:32 Hon var en väldigt fin människa. Det fanns ingen människa som var i hennes kök som gick ut utan att ha fått en god kaffe. Och det säger de flesta människor som känner henne. 36:46 Det hör man ofta nu också. Hur välkomnande. Min mor blev föräldralös när hon var fem år. 37:00 Pappan dog några år innan och så dog mamman. Då bodde de på andra sidan Torneträsk. 37:10 Platsen hette Salming. 37:16 Där bodde de på andra sidan vattnet. Sen blev min mormor sjuk och då blev min morbror och min mamma föräldralösa. 37:28 Och då, den här kvinnan som bodde i Salming, hon tyckte att hon kunde ta hand om mamman då. Men sen kom ju mammas moster som bodde i Övresoppe då, en liten by när man åker härifrån Kiruna mot Carusando. Och hämtade henne, så hon växte upp med sina kusiner. Det var fem bröder och fem pojkar och en flicka. 37:57 Hon var så tacksam över livet att hon blev mottagen på det sättet och inte blev lämnad till helt främmade människor. 38:11 Jag förstår att det ligger enormt mycket känslor hos dig när du tänker på din mamma. Vi har ju fantastiska bilder här till oss också på henne. Hon ser helt underbar ut. Men finns det någonting som hon verkligen har lärt dig om livet? Som du har burit med dig? 38:37 Hon har lärt mig allt. 38:40 Det jag gör idag är tack vare henne. 38:43 Jag har börjat att sy bredvid henne. 38:47 Man fick börja med att trä hennes nålar. 38:51 Tio stycken på en gång. 38:54 Sen fick man sy raksömmar. Skorna som hon syr har en näbb. 39:02 Men den är ju svår att sy. Men raksömmarna kunde vi sy då va. De som nu var lite intresserade. Så jag var ju ofta den som sydde raksömmar i hennes skor. 39:13 Och i och med att man sitter sådär bredvid varandra och jobbar så pratar man ju också mycket. Hon berättar att ge goda råd. Du håller den så här. När du syr den här ska du vända den så. Du ska hålla den så här. Här ska du sträcka den. Det var de små goda råden som man har fått. 39:39 Man har det i ryggmärgen på något vis. 39:42 Ja för att du än idag så för ju du den samiska hantverkstraditionen vidare genom dina egna verk. 39:52 Jag tänker också att jag ska läsa upp det här för lyssnarna. Den här fina tavlan jag har framför mig på din mor som ändå beskriver lite grann vem hon var och även er relation. Så jag tänker att jag läser upp den här ändå. 40:06 Mm. 40:07 Då står det så intill ett fantastiskt fint porträtt på Tecklar och så står det då så här att Teckla Vassara hör till de omistliga mödrarna. Hela sitt liv har hon arbetat med slöjd. Förr när familjen om somrarna flyttade med Rena till Nordtroms på norska kusten hade hon slöjd med till passagerarna på kryssningsbåtarna som lade till. 40:29 Nu bor hon i ett modernt hus i Carisando och fortsätter som förr med sitt hantverk. Väver band, drar ut på fiska och bärplockning, hugger sin ved, röker renköttet i gamlen. På tomten finns den nödvändiga kåtan. 40:44 Där breder och barkar hon det skinn hon behöver, skrapar och kokar barken över öppen eld. Inne vid köksbordet klipper hon på fri hand till det skinn hon använder sina arbeten, som därmed blir högst personliga och levande. 40:58 Att bereda och sy skinn är ett av de hantverk som åter måste läras ut. Helst nära det förfarna. Men hur skaffar en blivande slöjdare sig en lärlingsplats? Tecla Vassavaras dotter för sedan barnsben hennes kunnande vidare. 41:15 Och det är du. 41:16 Otroligt. Jag blir alldeles rörd själv. 41:19 Hur känns det för dig att föra hennes tradition vidare? 41:28 Vi som har fått, det är ju inte bara jag utan många andra har ju fått med sig. Det är så naturligt och så självklart. Vi har liksom aldrig tänkt på att man bara har med sig det. Man bara hoppas att man kan överföra det till nästa generation. 41:58 Ännu ett fantastiskt avsnitt av Ekonomiminuten och den här gången i studion så har jag Sandra Liljenberg, chef för 60plusbanken med mig. Välkommen tillbaka. 42:08 Ja, men tack så mycket Jonas. Känns jättehärligt att vara här. 42:11 Underbart. Du, vi ska prata om ålderism inom svensk politik idag. 42:17 Yes. 42:18 Berätta. 42:18 Ja. 42:19 Nej men vi ska prata och fokusera lite på ålderismen inom riksdagspartierna. 42:25 Ålderism är ju alltså fördomar och strukturer kopplade till ålder. 42:32 Ni har ju skrivit en artikel om det här och även gjort en analys kring just ålderism inom svensk politik. Vad visar den här analysen? 42:41 Den visar att... Alla åtta riksdagspartier kraftigt nedprioriterar kandidater som är över 60 år på de platser som faktiskt leder till en riksdagsplats. 42:54 Alltså inte bara representation i stort utan vilka som faktiskt blir valda. 42:59 Otroligt. Hur stort är det här glappet egentligen? 43:02 Ganska stort. 60-plussare är 36 procent av väljakåren och 28 procent av kandidaterna. Så det finns ganska många äldre som är aktiva inom politiken men bara 15 procent av toppnamnen på valsedlarna. 43:19 Och det är ju topp tre som avgör vem som kommer in i riksdagen. 43:23 Så det är inget parti som ens når upp till en proportionell representation? 43:28 Nej, alla ligger faktiskt ganska långt under. 43:32 Men handlar det här om att det saknas äldre kandidater eller vad säger du? 43:38 Nej, det gör ju inte det utan tvärtom. Alla partier har gott om erfarna och seniora kandidater. 43:47 Men det är när listorna sätts som de väljs bort de här topp tre namnen. 43:53 Om vi zoomar in lite grann på partiernas nivå. Vart någonstans är problemet störst skulle du säga? 44:01 Sverigedemokraterna sticker ut mest. De har nästan 23 procent av kandidaterna som är över 60 år. Men bara ungefär 6 procent av toppnamnen. Kristdemokraterna och Miljöpartiet har båda 31 procent äldre kandidater- Men runt 13 procent av topp tre då. 44:21 Socialdemokraterna de ligger bäst till totalt sett. Och de har ett glapp. De har 14,4 procent av kandidaterna men bara 10 procent är toppnamn. 44:32 Spridda skurar. 44:35 Vad är det för effekt det här får i verkligheten då? 44:39 Ja, men det såg vi i senaste valet. Bara 11 procent av riksdagsledamöterna är över 60, trots att den här gruppen är väldigt stor i vår befolkning. 44:50 Och om du jämför med andra mångfaldsfrågor, vad kan partierna lära sig av det här? 44:57 Jag tänker ju direkt på jämställdheten, alltså mellan män och kvinnor inom riksdagspartierna. 45:03 Där har man ju jobbat aktivt i många, många år med en jämn könsviddelning. Och jag tror att det är precis det som krävs här också. Man måste jobba aktivt med att motverka ålderism inom riksdagen och inom politiken. Mm. 45:20 Jag vet ju att det både finns ministrar och partiledare och politiskt aktiva som faktiskt lyssnar på den här podden. Om du får tala direkt till dem, vad är ditt budskap till partierna då? 45:32 Att jag tycker att man ska vidta åtgärder för att jobba aktivt med den här frågan. Det finns så mycket erfarenhet där ute. Det är en stor och växande population av alla människor som lever i Sverige. Det finns många duktiga, erfarna, äldre, seniora personer inom partierna. Ta tillvara på deras kunskap och låt dem få vara med och vara bland topp tre. 45:59 Viktigt ämne och tack för att ni lyfter upp det här Sandra på 60plusbanken. Tack Jonas. 46:16 Du beskriver ju vilken stark sammanhållning både familjen och de här familjerna som hänger ihop skapar tillsammans. 46:26 Och så. 46:28 Men ni har ju också mycket... 46:30 Hur mycket saker som är just, du har ju visat mig runt här i din lägenhet, hur mycket saker som är kopplat till barndom och den här samiska traditionen. 46:41 Du kan bara berätta lite kort, men den här röda fina lådan här intills, vad är det för något? 46:48 På samiska heter det Giza och det är en kista. 46:55 Jag tror från början fick man ofta en kista när man gifte sig. 47:02 Jag tror att man fick egentligen redan från kvinnor när de konfirmerades. För där skulle man då samla saker som man ska ha när man gifter sig. 47:12 Vad kunde det vara? 47:13 Med sjalar och lite av varje. 47:18 Den här kistan innehåller saker som jag håller på att spar till mina barnbarn. Jag har två barnbarn. 47:25 Det finns vävda skoband där och det finns yllesjalar. 47:32 Och det finns även midjeband vävda. Och så finns det vantar som hör till karusando. Så man samlar dit liksom. 47:44 Jag är borta en vacker dag. Och de bär ju kolt nu också. I olika sammanhang. Men när de blir vuxna. 47:53 Då finns allting här. 47:56 Då finns inte jag som kan väva henne deras band längre. Och jag kan inte göra. 48:01 Ditt arv är kvar i en låda. 48:03 Så det är deras kista det här. 48:05 Fint. Men ni bär ju också mycket silver. Mm. 48:10 Varför? Jag ska ju säga till lyssnarna, de kommer ju se det i bild också. Men du bär ju idag en färgglad fin sjal. Men på det är ett stort silvrigt emblem av något slag. Jättefint smycke. 48:22 Den kallas för risko. 48:25 Och om man tittar på bilder idag så är det inte bara en risko man har på sig när man klär upp sig så att säga. Och silvret har ju en skyddande, vad ska jag säga, den skyddar oss mot onda... 48:40 Något som är ont så att säga. Och likadant. Det är inte bara silvert. Det finns andra metaller också som gör det. Till exempel mässingringar har man ofta. I bälterna hade man förr i tiden. Där man kunde ha sådana här nåldyna som hängde. Så att man använde alltid sådana här metaller. Och jag kommer ihåg när min son var liten. Och han låg i en vagn utanför Carusando och grinade. Och min far gick runt runt och han såg så orolig ut och han tittade i vagnen. 49:13 Så efter ett tag så gick han in och så hämtade han sitt bälte och den hade en silverknapp. Och då sa han att låt den här ligga i vagnen. Mm. 49:23 Beskyddande. 49:26 Jag tänker att vi tillsammans ska lyssna på en artist som du har valt, Marie Bojne. 49:34 Jag kan berätta kort att Marie Bojne, jag sökte lite kort innan, kan förklara för lyssnarna att hon är en samisk sångerska och låtskrivare från Norge. 49:44 Och en av de mest kända samiska artisterna i världen. Och vi ska lyssna på en låt här med henne. Vill du förklara kort Karin varför du har valt den här låten och vad den handlar om? 49:58 Ja det handlar om Nadaravaniyako. Det betyder att man fick den, om man ska säga så att jag är så dålig på att översätta. Men när man var barn så fastnade den där tron att Att vara samer var dåligt så att säga. 50:22 Och det är det det handlar om i stora drag. 50:28 Och i slutänden så avslutar den med att tro inte att... Du behöver inte tro att det är så. 50:38 Jag har så svårt att förklara det. 50:40 Jag förstår. Men det är en sång till mer de samiska... 50:45 Det var till oss. Det är därför den är så viktig för oss. 50:50 Det har väl varit tider då vi har känt oss nedtryckta kan man väl säga. Det är väl inte överdrivet att säga det. Och det kanske gäller fortfarande i vissa sammanhang. 51:04 Det är en sån där låt som man känner igen sig. Och man är så tacksam att det finns någon som har kunnat sätta ord på det. 51:15 Ska vi lyssna tillsammans? Vi sätter på den här. 51:19 Kom anamun letjinja skoli mon algin Ingaun aninsani god aros vi halgin Ja i alla ja hejtå muun i chämiela sorru. Kåpina att ätni kiel i man keviera lä. Ja i alla ja hejtå muun i chämiela sorru. Kåpina att ätni kiel i man keviera lä. 51:57 Det som är så fint där i slutet så sjunger hon ju bland annat att hon vill ge råd till en för att hon menar på att vi kunde knappa svenska eller samiska i slutet. I skolan fick vi inte lära oss samiska eller läsa samiska. Och då ger hon det där goda rådet till ungdomen idag. Att hålla kvar dig i din kultur. Lära dig ditt språk. 52:27 För din språk och din kultur, det är din styrka. 52:32 Den är fin. 52:34 Det känns verkligen som din låt, ditt liv. 52:37 Ja, ja. 52:39 Vi ska snart prata vidare om hur du och din vän ber ut på äventyr söderut när ni tar tåget ner till Borås. Men först tänker jag att vi ska ta lite fika. 53:02 Nu ska ni få, nu har jag tagit, det här är egentligen vårat kulturella arv, brukar jag säga. Har ni tagit en bit? 53:11 Vi måste ju berätta för lyssnarna att nu hade jag tagit med mig hallonmunkar som inte känns aktuella överhuvudtaget längre. 53:23 Vad har vi framför oss Karin? 53:25 Jag brukar kalla det här mitt kulturella arv. 53:29 Jag röker kött varje vår och torkar det. 53:33 Wow. 53:34 Och det här gör jag ju varje vår. Den här har jag gjort nyligen för en månad sedan. 53:40 Vad fint av dig. 53:42 Jag ska ta mig en... Tar man bara så här då? 53:44 Nej, det är bara att ta den. Det är inga konstigheter. Den är nästan svart. 53:49 Den är så rökt. 53:51 Först är den ju rökt och sen är den torkad. Och den hänger ju då på torkig... 53:57 Det beror på lite väder och vind. För det är väder och vind som tar vinden som torkar det här. Så att den kan, vissa perioder kan den hänga i en månad. Men sen om man gör dem i mindre bitar så tar det ju kortare tid. 54:13 Åh, herregud vad gott. 54:15 Ja, det var otroligt gott. Man känner nästan traditionen i munnen på något sätt. 54:20 Ja, vad härligt. 54:21 Ja. 54:23 Men du beger dig ju ut på äventyr söderut och du lämnar tryggheten här i norr. Berätta. 54:32 När jag slutade skolan. 54:35 Och sen när man. Jag kommer ihåg. Då tog jag ett sånt här sommarjobb. På järnvägen. 54:43 På restaurangvagnen på järnvägen. 54:46 Var det ditt första jobb? 54:47 Ja bland de första. Man var väl barnflicka några månader här och där. Men det var ditt jobb då. Och då kommer jag ihåg att jag hade en klasskompis. Som hette Sara Pejvie. 54:59 Hon jobbade på turisthotellet och det var sista kvällen när våra sommarjobb skulle ta slut. Jag står och hänger ut genom fönstret och hon står på perrongen så ropar hon, Karin ska vi åka söderut? Ja! Och när hon kom till Carusando sen vi åkte då dit, vi hade en arbetsförmedling faktiskt i Carusando. 55:22 Och då gick vi dit och sa att vi ville åka söderut. Jo då, då skickade de ju iväg sömmerskor till industrierna i södra Sverige. 55:33 Jo, vi skulle få en enkel biljett. Vi ville till Borås, vi ville till en storstad. 55:39 Och så vi fick en enkel biljett och han var så noga med att kom ihåg att det här är en enkel biljett. 55:45 Kom inte tillbaka. Och så fick vi 800 kronor som startbidrag. 55:56 Och när vi åkte ner dit så hade vi koltar på oss, den här samiska dräkten. 56:02 Vi skulle ju vara fina när man åker söderut. Och det roliga var att när vi kom till Borås och steg av, då var det efter 21 timmar på tåget. 56:12 Så på den tiden fanns det något som hette Stins. Ja just det. Med mössa och rundplatta var det ni stod på det. Ja och så tittade han på oss och så sa han. Ska ni på Maskerad? 56:27 Nej sa vi ska till Länghem. 56:30 Vi visste ju inte vad Maskerad var. Vi trodde ju att det var en plats. 56:35 En ort. 56:37 Ja då sa han bara. Då får ni ta rälsbussen där borta. Ja. 56:42 Rälsbussen? Vi ska ju vara i Borås. Nej, ni ska ta rälsbussen till Länghem. Jaha, sa vi så. 56:51 Så satte vi oss på den där rälsbussen och den där åkte längre och längre från stan och det var stora bondgårdar och vi blev helt förskräckta och tänkte, men herregud, vi kommer att hamna på världens landsbygd. Ja. Och mycket riktigt. Den där lilla Länghem, den var ju inte större än Karresön då. Nej, precis. 57:15 Då skulle vi jobba på en syfabrik. 57:20 Vi blev bemötta av han som ägde fabriken och han kom med fladdrande breda byxor och skrikstäpp. 57:28 Men var det här första gången som du lämnade? 57:31 Ja, jag lämnade Karusando och åkte så långt. Då var man 18 år var jag då. Ja, och sen när vi kom då till den här Borås, då gick han runt och visade oss att vi skulle bo i en lägenhet. Den var ju så tom som den bara kunde vara. 57:46 Men sen på, jag fick sy högersidan av Ylfen och Sara fick sy vänstersidan. Man satt i en sån här lång rad. De flesta var finska kvinnor som var där. 58:01 Men vi trivdes ju aldrig där. Men hur som haver, till helgen fick vi ju de där 800 kronor, de där startbidragen. Startbidraget, ja. Och så mycket pengar hade vi ju aldrig haft. Så vi tog ju den där rälsbussen tillbaka till Borås. In till storstan. Ja, och så tog vi oss in på hotell. Tänkte, det räckte till och med det. 58:20 Ja, och så på morgonen, Sara var väldigt förtjust i hundar. Okej. Så hon sa, Karin, ska inte vi köpa en hund? 58:29 Jaha. 58:32 Så gick hon till receptionen på hotellet och frågade hon. 58:37 Var kan man köpa hundar någonstans? 58:40 Då sa hon, jag kan beställa en taxi åt er. Ja, hon beställde en taxi. Och vi åkte till en hund. 58:47 Vi köpte varsin hund. 58:49 Vart är konsekvenstänket? 58:51 Pengarna, pengarna, den fanns överhuvudtaget. Det kunde vi inte ens stava till oss. Och... 58:59 Ja, och då köpte vi varsin hund om. Och de där hundarna, de hade ju vuxit upp i byr. Ta ut dem med ett rep om halsen. Det var ju rena villar vi fick tag i. 59:13 Nu är ju både jag och lyssnarna nyfikna. 59:15 Vad hände med de här hundarna till slut? 59:19 De åt upp allt vad vi hade i lägenheten. För de var ju inte... 59:25 De var ju inte dresserade på något vis. Utan det vi hade på diskbänken på morgon, det hade vi inte kvar när vi kom till lunch. Och skorna, våra fina laxskor som vi hade köpt med rosetter på. Det fanns varken lack eller rosett kvar på den där byxen. Men jag blev lite leds på det. Jag kände en bond eller vi hade lärt oss, vi brukar gå förbi den där bonden. Och då frågade jag honom, vill du ha min hund? Hon sa hon, det kan du. Så jag gav den. Och vi skulle absolut vara på den här arbetsplatsen i sex månader för annars fick vi betala tillbaka alla de här pengarna. 60:05 I alla fall den här startbidragen skulle vi... Som ni har köpt en hund för. Ja, den skulle vi få betala tillbaka. 60:11 Vilken rivstart på vuxenlivet. 60:13 Ja, det var ju verkligen rivstart. Det har alltid varit rivstart i mitt liv. Jag har liksom inte fattat hur man ska göra. 60:22 Men hur som haver så bestämde vi sig en morgon. Nej, det här skiter vi. Vi åker till Stockholm. Och Sara hade en syster i Stockholm. Så vi ringde och kontaktade henne. Hur gammal är du här? Jag fyllde 19 i januari när vi kom. Vi kom till Stockholm den 19 januari 1964. 60:45 Och det första jag ville se var Arlanda. För Beatles hade precis varit i Sverige. 60:52 Och jag hade sett bilder på Arlanda. Och då sa den här mannen som skulle vilja. Det är ingenting att se. Det är bara en asfaltplats. 61:01 Men vi ville se Arlanda. 61:03 Vad tyckte du då? 61:06 Det var en platta. 61:07 Det var ingen mer. 61:11 Men efter att du har sett Arlanda och det här fantastiska havet av asfalt så flyttade ni ändå till Stockholm? 61:17 Ja, vi flyttade till Stockholm för att tjäna ihop biljetten hem. 61:21 Hade vi tänkt. 61:23 Och den här Margit Pejvi som tog emot oss, det var Saras syster. Hon bodde redan i Stockholm. Hon ordnade så att vi fick gå en introduktionskurs på Karolinska. 61:36 Och hur man bäddar sängar och tar hand om patienter och så vidare. Vi gick där i fem dagar om den introduktionskursen och så fick vi jobba där. 61:49 Men det blev ingen hemresa med den lönen utan jag var där i 21 år. 61:54 Och Sara återvände aldrig, hon är tyvärr borta idag. 61:59 Men hon bodde där hela sitt liv. Men jag, efter 21 år, då hade jag hunnit gifta mig och jag hade... Men till saken hör, när vi kom till Stockholm i början, då när vi kom dit... Så började även de här andra som vi hade bott ihop i nomadskolan. Min syster, min kusin och många som är våra klasskamrater. De kom också till Stockholm. 62:25 Så där bodde vi kollektivt. 62:28 Precis som vi hade gjort i nomadskolan. 62:32 Jag hade en stor bostad då bodde vi allihopa där och ibland delade vi bostad med någon annan. Då fick man ju ofta två eller en veckas lön eller två veckors lön. Den var ju inte så himla stor så då levde vi på min lön den veckan jag fick min lön och nästa vecka fick någon annan lön och då levde vi på den lön. 62:54 Vad jobbar du med under de här 20 åren? 62:56 Eftersom jag var nu så enormt intresserad av fotografi så sökte jag mig direkt efter att jag hade varit på Karolinska ett tag. Så sökte jag mig till en fotoaffär som hette Brodmans. 63:10 Och där jobbade jag många år och lärde mig fotografi och sådär. 63:15 Var kommer det intresset ifrån? 63:17 Det var ju det intresset att när jag bodde i Lyngsejdet och var barn. 63:23 I Norge? 63:23 Ja, så besökte vi de här amerikanska turisterna också. De hade ju kameror. Och de hade ju kameror som som hette Polarid. Och det innebar ju att man såg bilden direkt. Och jag har varit så himla fascinerad av det där. Så att då skrev jag ju till min morbror och han var ju den enda Som jag visste hade månadslön. Han jobbade på järnvägen i Abisko på SJ. 63:54 Jag skrev till honom och frågade om inte han kunde köpa en kamera åt mig. Därför har jag hundra fotoalbum. 63:59 Jag förstår. Hela ditt sovrum är fyllt. Många av de här bilderna, framförallt från din barndom och ungdom, har jag fått möjligheten att ta del av. Så att alla lyssnare kan se det i våra sociala medier också. Ja, men då var det fotoaffären i Stockholm som du körde på med. Kärleken då? 64:16 Ja, kärleken. Den fanns ju ett ställe som hette Stinsen. Och där var vi ju stammisar. Det fanns en diskotek. 64:27 Den var två våningar. Diskotek och så var det... Det var som en liten pub eller vad det var. 64:34 Det var så häftigt då för att då gick ju... 64:37 Sådana här trubadurer runt och sjöng. Sarmor och Garnfunkels låtar. 64:46 Där träffades vi. Där fanns ju andra stammisar också. Som kom varje dag efter jobbet. Och man satt där en stund. Där fanns ju han som jag senare gifte mig med. Och fick två söner med. 65:01 Och sen var jag gifta i 14 år. Och sen blev jag ju då ensam med mina söner. 65:12 Varför tog det slut? 65:14 Ja, kärleken. Du vet, den är väl inte för evig för alla. Eller hur? Nej. 65:20 Så att den, det var väl lite, ja, den tog slut i alla fall. Det kom en annan person också i vägen. Ja. 65:30 Vid ett tillfälle när jag satt med mina söner så ringde min syster och sa, hon som bor i Norge, vad gör du på måndagar, måndag efter jobbet? Ja, jag läser läxor och jag tvättar kläder. Vad gör du på tisdag? Och så berättar man den här vardagen. Då sa han, vet du vad Karin, det där kan du göra i Kiruna också. 65:49 Flytta hit upp. 65:51 Då fick jag en tanke då, att ja, men varför inte? Och jag är ju så där att när jag får en idé så får det bara bli så. 65:59 Ja, men då, jag ska testa. Så mutade jag då mina barn och sa att de hade bara ett rum, de delade på ett rum där nere. Och så tänker jag att jag ska ta en sån här lägenhet så att ni får två rum. 66:13 Ja, och den gick de på. Ja. 66:16 De gick på det, men sen älskade de också slalom och det där. 66:20 Då hade jag lovat att vi skulle åka till Abisko på helgerna och åka skidor. Men det visade sig att det var så förbaskat dyrt att bo där på helgerna. Första natten då hyrde vi en stuga där, men det insåg jag rätt så snabbt att det gick inte. Så då hyrde jag en husvagn där, men det fanns ingen värme i den där husvagnen. 66:39 Men då gjorde jag så att när killarna kom ut och vi hade dyn sovsäckar. Då sa jag att ni får krypa in i sovsäckarna. Och så lagade jag middag och så åt vi mat där. Och sen när det blir varmt i sovsäcken då kan ni klä av er. 66:55 Och sen på morgonen så skulle de ta på dig de där varma kläderna. Som hade kroppstemperatur då va. 67:02 Och nu när jag brukar berätta det för dem. De kan inte komma ihåg att det var en kall husvagn. Nej. 67:08 Har du själv tänkt på likheterna kring din barndom när dina föräldrar skottade fram den här kåtan i väntan på att värma sig? 67:16 Ja, det var ju lyx att flytta in i en kall husvagn. 67:23 Så det var inte det värsta, nej. 67:26 Men då har du 20 år i Stockholm. Sen kom du tillbaka hit till Kiruna. Hur kändes det att flytta tillbaka då? 67:34 Jag brukar tänka så här att det fanns en dörr jag öppnade när jag kom hit. Hade jag inte öppnat den dörren den kvällen hade mitt liv sett helt annorlunda ut. Och det var så här att jag kände ju ingen i Kiruna när jag kom hit. 67:53 Så jag tänkte att jag ska börja på en kolt kurs. Det är ju sådana här samiska dräkter. På samerföreningen i Kiruna. 68:02 Så att jag lär känna människor här. 68:05 Till saken hör att jag hade gått beklädnadsteknisk i Stockholm också innan jag flyttade hit. Och jag hade också börjat på en kerschnärsutbildning. Pälströmnadsutbildning. Men när jag skilde mig så kändes det övermäktigt. Det var ekonomiskt och allt det där. Så jag hoppade av den. Jag gick bara nästan en vecka. Och när jag förstod vad det skulle kosta att gå den så gick inte jag den. Men när jag kommer till den här kafferasten i samföreningen i Kiruna. 68:35 Då säger en av kvinnorna, det har börjat en ny utbildning här. 68:39 En pälssömnasutbildning. Och mina öron blev ju så här stora. 68:45 Och jag sa ingenting och jag tänkte, men gud. Då frågade jag, vart anmäler man sig det? Då sa han, då måste man prata med Arbetsförmedlingen. 68:57 Då ringde jag till Arbetsförmedlingen och frågade att det där är en arbetsmarknadsutbildning för folk som inte har utbildning. Jag sa att jag jobbade inom arbetsterapin som jag hade en utbildning. Skaffa mig ett jobb där då. För jag visste, jag hade kollat. Det fanns bara en tjänst i hela Kiruna och hon lär inte sluta i första taget. Så efter ett tag så ringer hon och så säger hon att Jo men vet du vad du kan börja på den för det finns en plats ledig där. Och det var en treårig körtnärsutbildning. 69:29 Och hade jag inte öppnat den dörren den kvällen till samerföreningen hade mitt liv sett helt annorlunda. För efter den här utbildningen så hade jag ju en väldigt gedigen utbildning i min ryggsäck. 69:49 Och det var där och då du påbörjade den resan som än idag pågår. 69:52 Ja, som jag än idag håller på med. 69:54 Och än idag, liksom 40 år senare, så jobbar ju du med det här som 80-åring. Du driver liksom samisk hantverksradition vidare. 70:05 Jag jobbar heltid, ja. 70:06 När du sitter här idag då, nu är ju företaget i full gång, men liksom hur är ditt liv idag? Ja. 70:14 Den är väldigt lugn och det är klart att jag har fått sätta bort många större jobb. 70:23 För att dels sådana här saker som att sy knapphål. Det vill jag inte göra längre. Nu försöker jag mera jobba med det som jag tycker är roligt att jobba med. Förut var man väldigt styrd av kunden. Av ekonomiska skäl också. Och sen var man ju också... Om en kund nu beställde, då ville man ju... 70:48 Naturligtvis att de skulle få den någon gång. 70:54 Man har ju också ett ansvar mot den man ska jobba emot. Man gör ju inte bara för sin egen skull. Utan att det är ju som att stå på en våg. 71:06 Att vi ska vara lika nöjda bägge två på vågen. 71:12 Har du några framtidsdrömmar? 71:14 Som 80-åring? Ja. Ja. 71:18 Ja, vad skulle det vara? Den högsta drömmen är ju att man får vara frisk och att man kan verkligen göra det så länge huvudet hänger med. 71:32 Jag tror att det här jobbet är ju någonting som man har med sig. 71:39 Ett sätt att fortsätta känna sig levande. 71:43 Och det är inte någonting som man bara avbryter plötsligt och lustigt. Det är så svårt att förklara. 71:53 Det är inte som att jag slutar ett jobb och man blir avtackad. 71:59 Det är goodbye med det. Det är så mycket mer. Det är så mycket djupare. 72:06 Det sitter så djupt i en. 72:11 Du pratar mycket om din mor och vad hon har lärt dig. Vad hon har fört vidare. Vad önskar du att dina barn och barnbarn tar med sig vidare i livet från dig? 72:25 Ja men att de kommer ihåg mig som jag var, som just den här orädda människan som inte tänkte sig för kan jag säga. 72:38 Det är väl både på gott och ont, men tänker man sig för jämt, du kommer inget vart. 72:44 Håller du på hela tiden att analysera, jaha vad händer då, vad händer då? Låt det gå, låt livet visa vad som händer om jag fortsätter. 72:58 Allt du börjar med det är ju inte definitivt, allting kan man ju avsluta och gå tillbaka till ruta ett. 73:07 Vi ska faktiskt avsluta vårt samtal med att du ska få ge ett livsråd. 73:14 Gärna även med vad din kära mor Teckla har lärt dig. Du ska få ge ett livsråd till alla lyssnare där ute baserat på ditt liv och dina livserfarenheter. 73:25 Vad vill du säga då? 73:28 Det är ungefär det jag sa alldeles nyss. Om du har en dröm, förverkliga den. Imorgon kan det vara för sent. 73:39 Världens världens största tack Karin. Vad fint att få komma upp hit till dig i Kiruna och lyssna på din fina livshistoria. Vilket liv och vilka fantastiska människor du har haft och har runt om dig. Från botten av mitt hjärta tusen tack för det här. Jag har uppskattat enormt mycket. 74:01 Tack för att du kom. 74:03 Och vi tackar också alla lyssnare där ute som har lyssnat på Karins livshistoria. Tack och bok! 74:16 Vet du en person som är över 80 år som skulle vara en fin gäst i den här podden? Maila mig då på hellosnablajonasulback.com Vi planerar redan nu nästa säsong. 74:27 Och glöm inte att följa oss på Facebook och Instagram där vi lägger upp en massa härliga videoklipp från våra samtal. Återigen, tusen tack för att du lyssnar på den här podden. Ha det bra, hej då! 74:43 Det här var en produktion från Podd Agency.