P3 Dokumentär

00:00 Du har väl inte missat att du kan följa P3 Dokumentär i Sveriges Radioappen? Då får du en påminnelse varje gång ett nytt avsnitt släpps. 00:26 På en båt i Afrikas största sjö, Victoriasjön, sitter två svenska journalister på väg in i det krigsdrabbade Uganda. 00:35 Diplomat i Kampala säger att en massacre äger rum just nu i Uganda och att hård skottlossning kunde höras över stora delar av huvudstaden under gårdagen. 00:44 I det här läget har nämligen skapats ett tryck på de journalister som jobbar i området att ta sig in i Uganda och där skaffa den information som världen behöver. 00:55 De svenska reportrarna vill rapportera om den fruktade diktatorn Idiamins sista dagar vid makten. 01:03 En av dem är Expressens Arne Lemberg. 01:06 Han var orädd och gick rakt på målet hela tiden. Bättre person än Arne för om man ville ha någonting gjort kunde man inte tänka sig. 01:14 Arne har också ett S i rockärmen. Han har lyckats få tag på Idiamins telefonnummer- 01:21 Det var den enda tanken han hade, komma in till Kampala och intervjua Idi Amin. 01:26 Men plötsligt upphör kontakten med hemmaredaktionen och jakten på vad som hänt journalisterna startar. 01:34 Du behöver inte bry dig om kriget. Du ska bara ta reda på vad som har hänt med Arne Lemberg. 01:50 Du lyssnar på P3 Dokumentär. De svenska journalisterna som försvann i Uganda. 01:57 Jag heter Jakob Odelstad. 02:05 Bakom ett roulettebord står 23-åriga Anita Persson. Det mytiska 1960-talet är nästan slut. Hon jobbar på restaurangbolaget på Östermalm i Stockholm. Den här kvällen är det hennes jobb att sköta roulettehjulet. Hon lägger särskilt märke till en gäst med kortklippt våget hår och kostym. 02:27 Han spelade, köpte marker och spelade på rouletten då lite grann där och sådär. 02:32 Och sen så efter ett tag så under kvällen frågade han om han kunde få mitt telefonnummer. Nej sa jag, det kan jag inte hålla på att dela ut i folk här. Ja, till slut fick han det i alla fall då. Och på den vägen är det. 02:45 Den stilige spelaren är den 28-årige Arne Lemberg. Han och Anita blir snart ett par och börjar umgås flitigt. 02:54 Gå på bio, gå på teater- Gå ut och äta, laga mat hemma. Han var väldigt duktig på att laga mat. Och så höll vi på att kolla lägenhet, var vi skulle flytta ihop någonstans. 03:07 Hösten 1970 gifter de sig i Stockholms rådhus. De köper ett hus på Ekerö där Anita blir hemmafru. Året efter föds sonen Jonas och två år senare kommer lilla syster Josefin. 03:22 Johan blev jätteglad när Jonas skulle födas. Han tyckte det var väldigt trevligt. 03:28 Mysigt med barn och snäll och bra pappa. Det gjorde mycket kul med dem. Musik. 03:36 Arne jobbar som journalist på här i tidningen Fib Aktuellt. 03:41 Där blir han tidigt uppmärksammad för sina vågade och kontroversiella rapportage. 03:47 Redan 1967 köper han tillsammans med sin kollega Jong-Yoo en kåpist olagligt på Särgelstorg för att visa hur lätt det är att få tag på vapen i Sverige. 03:59 De poserar tillsammans på bild med vapnet riktat mot kameran. 04:05 Några år senare blir Arne chefredaktör för den konkurrerande här i tidningen Lektyr. Tidningen har en upplaga på cirka en kvarts miljon och som chefredaktör fortsätter Arne att testa journalistikens gränser. Bland annat gör man flera uppmärksammade granskningar om raggavåldet där man låter gängmedlemmar posera i tidningen med vapen och tillhyggen. Det här är under höjdpunkten av den sexuella revolutionen och en allt större del av tidningen upptas av allt mer utmanande bilder på lättklädda kvinnor. 04:39 Arne Lemberg försvarar själv utvikningsbilderna i ett tv-inslag i programmet Bortom rubrikerna från 1974. 04:47 Ja, det är väl ingen hemlighet att vi har till exempel utvikningsflickorna enbart av det skälet att de säljer. Inte för att Arne Lemberg tycker om dem. Nej, för att läsarna tycker om dem. Jag tycker inte att det är någonting att skämas över att vi har dem. Men utan tvekan har vi dem enbart av kommersiella skäl. För att de är ingen väsentlig information och ser i stort sett likadana ut. 05:12 Arne låter inte bara unga kvinnor på serien nakna. 1974 genomför han en kupp i Direxen TV- där han själv tillsammans med andra från redaktionen- tar av sig sina kläder och strykar framför kamerorna. 05:27 Bilderna på den nakne, skrattande Arne Lemberg- hamnar på första sidan i Expressen. Men hustrun Anita reagerar knappt när hon får höra om det. 05:37 Han kunde göra nästan vad som helst. Inte smågalen sådär. Ingenting var konstigt. Det var ett roligt liv med honom. Jag har ju själv lite grann sett att man behöver inte vara rädd för allting. Och han var inte rädd för mycket. 05:52 1974 rekryteras Arne till Expressens redaktion. Ett stort lyft i hans karriär tycker han själv. 06:00 Han var så glad att komma från lektyr och komma från det här. Så han var överlycklig för det. Tyckte det var jättebra. Och då tyckte jag också att det var bra när han skulle trivas och så. Och han trivdes ju väldigt bra. 06:13 Rekryteringen är inte okontroversiell på den nya arbetsplatsen. 06:18 Vi känner väl till Arne Lemberg för han var chef för Lektyr som var en mycket omdiskuterad veckotidning som sålde tidningen med hjälp av snygga tjejer med stavklädda. 06:30 Christer Gerlach jobbar redan på Expressen när Arne Lemberg kommer dit. 06:35 Han är en erfaren utrikesjournalist som bland annat har varit flera gånger i Afrika. 06:42 Det var många som kritiserade det beslutet eftersom han var omstridd. Han gjorde riktigt dåliga bemärkelser, en sensationsjournalist. Men det ska sägas också att han drev fram bra reportage. Han drev sina medarbetare att göra bra reportage. 07:00 Vi träffades ofta på Operabaren. Det var då Operabaren var stället dit alla gick på den tiden. 07:06 Herman Lindqvist är kanske mest känd som historiepratare och författare. Men han har även mångårig erfarenhet som utrikesjournalist i krigszoner. 07:17 Under stora delar av 1970-talet jobbar han på Expressen där han kommer i kontakt med Arne Lemberg. Och han menar att Arne var född till att vara journalist. 07:28 Ja, hundra procent. Lenberg var så här, när han kom in på redaktionen, han liksom öppnade ut en dörr utan han sparkade in dörren och flög in liksom. Och hade alltid tidningar som stack upp ur olika rullade tidningar. Och han hade massor med idéer. Och han hade alltid någonting på gång. Jävla bra grej, jävla bra story. Och han tillhörde den här gruppen, det fanns sedan två, tre bara, som var otroligt ansoziastiska, som älskade att jobba. Och som brömde varje morgon att idag ska jag ha löpsedel, första sida, mittuppslag, 5607 med fem spaltar. 08:06 Det var hans mål. 08:09 Han försökte det och han fick ju ofta det också. Så han hade en enorm drive och enorm nyfikenhet. Så det var roligt alltid med honom. 08:20 Arne börjar som nyhetschef på Expressen och blir snabbt en uppskattad medarbetare. Med sin jeansskjorta, vågiga hår och lätt studsiga framåtlutande gång- blir han snart en karaktär på Expressens redaktion- vid den stora gråa DN-skrapan på Kungsholmen. Överallt där han sitter samlas ett berg av halvrökte cigarettfimpar. 08:42 Men även om jobbet som nyhetschef är ett stort steg i hans karriär- så tycker de fortfarande att det är något som saknas- 08:49 Han hade inte så stor utrikeserfarenhet och han talade inte så bra utländska språk heller. 08:57 Men hans dröm var att få de stora jobben utomlands. 09:04 Arne saknas snart att jobba på fältet och efter en tid flyttar redaktionschefen Staffan Torchell tillbaka honom till reporterrollen. 09:12 Sen blev han reporter på ett av våra nattlag tillsammans med Sten Bergelin som också var reporter på samma nattlag. Det var ett oerhört starkt nyhetsgäng som gjorde ett fantastiskt jobb under många år tillsammans. 09:27 Arne Lemberg skriver tidigt om psykisk ohälsa bland unga och kartlägger den spirande främlingsfientligheten under 70-talet. Hans artiklar får stor uppmärksamhet. Staffan Torchell ser Arne som en av Expressens vassaste reportrar. 09:43 Ja det tycker jag nog man kan säga. Han var orädd och gick rakt på målet hela tiden. Det var ju ofta han som fick göra sånt som var särskilt svårt. 09:52 Man verkligen måste ha tag på någon eller något till morgonågens tidning och då var Arne rätt person att ge sig på det. 10:00 Arne blir efter ett tag ett välkänt ansikte för många. Något som hans fru Anita har börjat märka av i deras privatliv. 10:08 Jo, vi fick alltid komma före i kön och sånt där. 10:12 Stod de och vinkade. När vi skulle flyga till exempel, när vi gick och tittade folk och så pratade de med varandra. Jo, men han var lite kändis och det tror jag att han gillade. Det tror jag att han tyckte var jättemysigt. 10:30 Det var den 25 januari 1971 som Idi Amin och Hans Amit tog makten från den demokratiskt valde presidenten Milton Obote i en kupp som var oblodlig men som födde en regim som gjorde sig känd för motstånd. 10:43 The Uganda is still not yet independent. 10:46 Under större delen av 70-talet styrs det östafrikanska landet Uganda av diktatorn Idi Amin som från början gjort karriär i den brittiska kolonialarmen. 10:58 Arne Lembergs Expressen-kollega Christer Gerlach- bor och jobbar i Uganda på 70-talet- och upplever Idi Amin styre på plats. 11:08 Han var ganska välutbildad. Britten hade satsat på honom. Men han hade visat vissa talanger redan för engelsmännen- att han inte var riktigt pålitlig. Han hade ett visst brutalt drag över sig- som lyste igenom som engelsmännen såg redan då- 11:27 I början av 70-talet fanns det en stor asiatisk minoritet av mestadels indier och pakistanier i Uganda som förts dit när landet var en brittisk koloni. 11:37 De var duktiga affärsmän. Till stor del dominerade den ugandiska ekonomin och det tål inte Idi Amin. Så då sparkade han ut allihopa. Jag tror de fick 60 eller 90 dagar på sig att packa ihop allting de ägde och det som de kunde ta med sig på flyget. Något annat fick de inte ta med sig. Han sparkade ut dem allihopa. 11:56 Brittiska BBC intervjuar Idi Amin som här hörs motivera sitt beslut. 12:01 Det måste vara proper black and administration in those shops is run by the Ugandan. Would you like to get all Asians out really, sir? 12:21 Yes, they must go to their country. 12:23 Idi Amin motiverar beslutet med att han vill hjälpa den ugandiska ekonomin. Men det får precis motsatt effekt. Den asiatiska minoriteten har varit avgörande för den ekonomiska tillväxten. Och när den försvinner blir resultatet en ekonomisk kollaps. Christer Gerlach upplever själv stagnationen. 12:46 Det var brist på vanliga vardagsvaror, det var brist på bensin, det var brist på elektricitet, det var brist på glödlampor. Jag minns där vid mitt första besök att det var så jävla mörkt på rummet. Det fanns en glödlampa i ett hörn och så gick vi ner i receptionen. Vi behöver en glödlampa, det har vi inga. Går det att köpa, det vet vi ingenting om. Och då gick vi ut på stan naturligtvis och försökte hitta en affär som sådde glödlampor. Och där tittade de på glödlampor, det har vi inte haft på fem år. 13:11 I takt med att kritiken mot Amin ökar blir hans regim allt mer auktoritär och våldsam. 13:18 Folk var livrädda, vågade inte prata med grannarna knappt och vågade aldrig överhuvudtaget prata politik eller något liknande. Han var en förfärlig tyrann. 13:29 Diplomat i Kampala säger enligt Kenya-tidningen The Daily Nation att en massacre äger rum just nu i Uganda och att hård skottlossning kunde höras över stora delar av huvudstaden under gårdagen. 13:40 Sen urartade Idi Amins regim fullständigt. Det blev en ren terrorregim. Det blev en mördarregim med inslag av rasism. Han gav sig på de olika stammar som fanns i opposition mot honom i Uganda. Det där gick så långt att hela omvärlden började reagera. Det blev alltså en internationell skyldighet att få bukt med Idi Amin. 14:05 1978 angriper Idi Amin grannlandet Tanzania men det går inte som man tänkt. Tanzania går till motattack och tillsammans med en ugandisk exilgerilla invaderar man Uganda för att avsätta Idi Amin. 14:22 Det gick ganska fort. Det visade sig att den ugandiska armen var en pappersarmé. Den bröt snabbt samman. Så det var rätt enkelt för den invaderade armen, för Tanzanierna och befrielserarmen, att få den ugandiska armen att bryta samman. 14:43 Våren 1979 står alltmer klart att Idi Amins fall är nära. Sveriges radios korrespondent Lennart Wienblad rapporterar direkt från grannlandet Kedia. 14:54 Fältmarschalk Amins problem är uppenbara. Han har brist på vapen och ammunition, moralen i armen är låg och ett stort antal soldater har reserterat och förenat sig med de guerilla förband som bekämpar honom. Fältmarschalk Idi Amin kan möjligen med arabisk hjälp hålla ut en tid, men slutet närmar sig obenhörligt. 15:12 Det var rätt självklart för Expressen att åka ner när det här kriget blev en världsnyhet, för det var det va? Och det var rätt självklart att vi skulle skicka dit en skrivande reporter och en fotograf. 15:26 I mars 1979 förbereder svenska redaktioner sig för att skicka ner medarbetare för att bevaka Idi Amins fall på plats. Christer Gaelas har stora förhoppningar om att få bli Expressens utsände. Han har stor erfarenhet av utrikesjournalistik och har varit i Uganda tidigare. Men så blir det inte. 15:46 Och då valde man Arne Lemberg som var på sätt och vis ett riktigt beslut men på andra sättet. Han var ju helt oerfaren för Afrika. Han har aldrig letat i såna här miljöer. Han har aldrig bevakat en våldsam konflikt och så vidare. Men han var ju entusiastisk och alldeles gick upp i varv för att få göra det här jobbet. 16:10 Staffan Torchell är vid den här tiden redaktionschef på Expressen. 16:14 Att Arne var en driftig nyhetsreporter som skulle kunna göra ett bra jobb var det aldrig något som tvivlade på att åka. Han ville gärna åka och då körde vi på den linjen. Bättre person än Arne för om man ville ha någonting gjort kunde man inte tänka sig. 16:27 Nu ska Arne Lemberg äntligen få chansen att visa vad han går för i de stora utlandsjobben. Planen är att han ska ta sig till Kenias huvudstad Nairobi där många journalister samlats och eventuellt åka in i Uganda när regimen väl fallit. 16:45 Men Staffan Torchell, Arners chef, vet hur långt han kan gå för att få en bra story och har ett allvarligt samtal med honom innan resan. 16:54 Jag minns att jag försökte, för honom minns att han inte skulle ta några onödiga risker och att det inte fanns någon story här som var värt att han tog några stora risker. När man kände honom så kunde man ju ana att han var inte oberägen att ta risker. Och jag ville inte att han skulle känna något tryck från tidningen. Att han skulle göra det tvärtom. Han ville bromsa. Men som person som vanligt har det ganska lite verkan. 17:21 Arne talar entusiastiskt om resan hemma. Men frun Anita märker ändå att något är annorlunda den här gången. 17:28 Varje gång han skulle åka någonstans så ville han att jag skulle följa med. Tjata, tjata. Nej, det är så bökigt och affären ska stängas. Nej, nej, nej. Han skulle till Nairobi och sa att nu vill jag följa med. Nej, det får du inte. Jag ska följa med till Nairobi. Nej. Det är enda resan som jag har varit orolig för. 17:46 Arne försöker lugna Anita med att det bara är till Kenya han ska ha. 17:50 Att han skulle till Nairobi och kolla upp det här med Uganda men att han absolut inte skulle åka dit. 17:56 Det tror jag är galen, jag åker väl inte dit och sådär. 18:00 Det varken Anita eller Staffan vet är att Arne innan han åker har fått ett speciellt telefonnummer som skulle kunna leda till ett skop. 18:09 Ett nummer han fått av sin piprökande Expressen-kollega Knut Göran Kjellberg. 18:15 Jag hade sett en film där Idi Amin skällde ut sina officerskolleger och så sa han i filmen ni behöver inte ha några bekymmer hur ni ska göra det är bara att ringa mig sa han och så gav han sitt nummer mitt i filmen. 18:37 Och det noterade jag när jag såg den där filmen. Och det provade jag några gånger. Och det var han som svarade då. 18:45 Det var hans riktiga nummer. 18:48 Med diktatorns nummer i fickan hoppas Arne kunna ta sig till huvudstaden Kampala. Ringa numret och kanske boka den sista intervjun innan Amin förlorar makten. 18:59 Det var den enda tanken han hade att komma in till Kampala och intervjua Idi Amin. 19:05 Men Arne kommer inte göra Uganda-jobbet ensam. 19:14 Han var pigg på äventyr, fantasifull. Jag var lite försiktigare men hängde gärna med på hans påhitt. 19:22 Johan Höjer växer upp med Carl Bergman i 50-talets Saltsjöbaden. Carl och hans familj bor i en stor villa ägd av hans farfar. Den kände landskapsmålaren Oskar Bergman. Barnomsvännen Johan Höjer är ofta på besök. 19:38 Det dominerades helt av farbror Oskar, alltså farfar. 19:42 Hans målningar, för han hade det ju använt i huset som sin egen galleri. 19:49 Det var fullt med talur på vägarna överallt och så satt det små prisnappar också på dem. 19:54 Så en gång om året eller två kanske så meddelade han att det var öppet hus. 20:00 Johan och Karl är lika gamla och lär känna varandra när de börjar skolan tillsammans. Vi blev lekkamrater precis på en gång i Salfabaden. 20:09 Året man fyllde sju. Sen var vi vänner röster av livet. 20:16 När pojkarna blir lite äldre märker Johan att hans vän är äventyrslysten och gärna utsätter sig för faror. 20:25 Han var väl 15 tror jag, för han hade moped. 20:29 Då kommer han åkande mitt i vintern ikläddfull dykerutrustning med tuberna på ryggen och morsa på mig när han kör förbi. För nu ska han upp och dyka i Lundsjön som det hette. Det gjorde han också. Det var is på den. Så han tog sig ner under isen. 20:47 Och så berättade han med tindrande ögonen efteråt att det var inte säkert att man hittade tillbaka till hålet där man gick ner. 20:58 Den sidan hade han. Det skulle gärna vara farligt. Han utsatte sig för saker. 21:05 Mot slutet av 60-talet när Carl blir myndig börjar han uppfylla sin dröm om att upptäcka världen. Tillsammans med en vän färdas han genom hela Ryssland längs den transsibiriska järnvägen. Från Vladivostok fortsätter de över till Japan. Åren efter fortsätter Carl att spendera alla pengar han äger på att resa runt i världen. 21:26 Det skrämmande för honom var att bli instängd i en stadig lunk här hemma i Sverige. Det var han rädd för. Det ville han inte ha. 21:37 1969 besöker han Afrika första gången och kontinenten gör ett bestående intryck på honom. 21:44 Han pratade om barnen i Afrika, att de var så mysiga. 21:49 Han var väl inte speciellt barnkär annars, så jag såg det. Jag såg honom aldrig formig som en farsa, men ungarna i Afrika pratade han om. De var glada och nyfikna att komma och peta på honom om han dök upp. 22:06 Efter Afrikaresan utbildar Carl Bergman sig till journalist och får jobb på Svenska Dagbladets utrikesredaktion. 22:13 Han var väldigt glad och det gick lätt att skoja med honom på ett snällt sätt. 22:22 Samtidigt som vi hade bra diskussioner, inte bara om Afrika utan om uttryckens politik i allmänhet. 22:30 Ulf Hagman jobbar på Svenska Dagbladet när Carl börjar och de två blir snabbt nära kollegor. Den några år äldre och mer erfarne Ulf tar Carl under sina vingar. 22:41 Jag kallade honom Kalle Ponke. 22:44 Jag vet inte varför jag fick det ifrån, men kanske för att jag var lite äldre. Jag kände mig kanske lite som en storebror till honom på ett sätt, rent kollegialt. 22:55 Därför kom det där uttrycket. Jag tyckte han var glad och lite pojkaktig, så jag kallade honom Kalle Ponke. 23:05 När det är våren 1979 blir dags för Svenska Dagbladet att skicka ner en korrespondent för att täcka Idi Amins fall väls Karl ut. 23:16 Både Arne Lemberg på Expressen och Carl Bergman vill rapportera om kriget direkt inifrån Uganda. Men det rådande säkerhetsläget har gjort det omöjligt. De flyger därför till grannlandet Kenya. 23:30 Sveriges Television rapporterar. 23:32 I mars i år jämställde Amin-regimen journalister med spioner. Det har sedan två norska reportrar i smyg fotograferat ryskbyggda stridsplan på Entebbe-flygplatsen utanför huvudstaden Kampala. 23:47 I skenet av de uppgifterna så kanske man kan förstå att större delen av den journalistkår som bevakar Uganda sitter här i Kenias huvudstad Nairobi. 23:57 Herman Lindqvist på Expressens redaktion håller telefonkontakt med Arne. Men de hinner oftast bara med korta, snabba samtal. 24:05 På den här tiden fanns det ju inte mobiltelefonen, det fanns inte internet. Och man fick utlandsbeställa alla samtal. Så att om man var i Nairobi och skulle ringa till Sverige så fick man beställa det genom hotellet. Och det kunde ta en, två, tre, fyra timmar innan ett samtal kom igenom. Så det var väldigt spännande med det. Och då hördes det också ofta dåligt. Så att man kunde inte sitta i lugn och ro och diskutera hit och dit. Det var mer så att man utbytte... 24:35 Information, hur det är där, vad du gör så, gå inte dit, i den tonen. Det var korta samtal. Det var ungefär högst en gång om dagen. 24:45 Arne försöker få en så bra bild av läget i Uganda som möjligt. Men det är svårt att få fram oberoende nyheter från Nairobi som ligger mer än 50 mil från ugandiska huvudstaden Kampala. Sveriges Television igen. 24:59 När det gäller Uganda under senare tid så är det ofta diplomatiska källor i huvudstaden Kampala som citeras. Och det betyder att journalister i Nairobi ringer till ambassadkontakter i Kampala för att få reda på vad som hörs, syns eller ryktas där. I det här läget så har nödvändigtvis skapats ett tryck på de journalister som jobbar i området att ta sig in i Uganda och där skaffa den information som världen behöver. 25:24 Det är i Nairobi som Arne och Carl möts för första gången. Båda känner av pressen att få information direkt från Uganda och nu bestämmer de sig för att samarbeta för att på något sätt ta sig in i landet trots att de egentligen jobbar för konkurrerande tidningar. Ett inte ovanligt förfarande, säger Christer Gaelasch, Arnes kollega på Expressen. 25:46 Ja det gör man ju ofta. 25:49 Trots att vi är konkurrenter så har vi också kollegor. Så har vi ju liksom ett professionellt ansvar för varandra. Så det är klart att man jobbar däremot så delar man ju inte på redaktionella journalistiska hemligheter. 26:03 Men i övrigt så stöttar man varandra på resor och med jobb och sådär. Så kanske man går och smågömmer den här nyheten. 26:16 Den 2 april lämnar Arne och Karl hotellet i Nairobi och tar sig i en hyrbil mot den ugandiska gränsen. 26:23 Arnes piprökande kollega Knut-Jörn Kjellberg berättar. 26:27 När Arne lämnade hotellet, han bodde på Hilton i Nairobi, då sa han till portkären att jag ska vara borta några dagar men jag lämnar allt bagage på hotellrummet. 26:51 Jag vet inte riktigt om de riktigt hade trott att de skulle komma in till Uganda då för då hade de ju checkat ut. Men de ville bara kolla de vägar som fanns tillgängliga. 27:06 Gränsen till Uganda är hårt bevakad och Idi Amins trupper är inte pigga på att släppa in journalister i krigsområdet. 27:16 Det är två gränser de skulle ta igenom och de fick inte ta med sig bilen in. Men då lämnade de bilen och sen gick de igenom och så kom de fram till den station som Idiamins trupper behöll. 27:33 Och då fick de urvända tillbaka. 27:37 Tillbaka på den kenianska sidan av gränsen tar de in på ett hotell där de träffar två utsända reportrar från den tyska tidningen Stern. 27:46 Och då hade de tyskarna också försökt ta sig in på olika gränsstationer och misslyckats. 27:55 Gruppen har nu utökats till fyra och man beslutar sig för att försöka tillsammans. Men på Expressen-redaktionen hemma i Sverige reagerar Herman Lindqvist på en av tyskarnas namn. 28:08 Det finns nämligen gruppfotografer i alla krig eller på den tiden. De gjorde saker som ingen annan gjorde. De hade inga spärrar. 28:16 Och då blev de berömda för det för att de var så vilda. 28:19 De fyra sitter uppe till sent och diskuterar olika sätt de kan ta sig in i Uganda. Och plötsligt föds idén. Med båt skulle de kunna runda gränsposteringarna. 28:30 De fyra åker upp till den väldiga Victoria sjön som skiljer Kenya från Uganda och de kommer till fiskebyn Kizumo i Kenya. Arne Lembergs kollega Knut Göran Kjellberg berättar. 28:41 Det är ett ställe där väldigt många försörjer sig på kaffesmuggling och där pratar de med en kille som ägde flera båtar och han bestämde att de skulle få åka över och det skulle kosta 10 000 skilling. 29:00 I sina samtal med redaktionen i Sverige berättar Arne om sina planer för kollegan Herman Lindqvist som blir förskräckt. 29:09 Han sa ju att de skulle slänga sina ID-kort och åka som fiskare över vattnet och då sa jag att det är fullständigt omöjligt. Hur du än beter dig kan du alldeles se ut som en fiskare från Uganda. 29:21 Som erfaren korrespondent är Herman väl medveten om vilka risker som finns. Och nu gör han allt för att få Arne att inte genomföra resan. 29:31 Nej, jag sa att det låter inte klokt. Det kommer inte gå sen. Det är för farligt. Det är för osäkert. 29:38 Herman Lindqvist försöker varna Expressens utlandschef. 29:42 Jag sa att det här går inte. Du måste se till honom. Och då svarade hon bara att det går inte att stoppa Arne Lemberg. 29:50 Expressen gör ändå ett försök att nå Arne och avblåsa operationen. Trots svårigheterna med kommunikationen får de tag i Arne på telefon som då förklarar att man redan övergett planen att utge sig för att vara fiskare. 30:05 Men att återvända till Nairobi är inte tal om. Nu är planen istället att behålla sina journalistkort men låta båten åka till en del av Uganda som kontrolleras av de tansaniska trupperna. På Expressen hinner man inte ta ställning till om man ska gå med på de nya planerna. Nu kommer de med båtmotorn. Jag måste sticka, säger Arne och lägger på luren. 30:32 Torsdagen den 5 april 1979 lämnar trädbåten hamnen. 30:38 Förstärkt med en 50 hästkrafters motor ger man sig ut på den väldiga Victoria sjön med de fyra journalisterna ombord. På morgonen dagen efter siktar man byn Katosi på den ugandiska sidan av gränsen. Därifrån är det mindre än fyra mil till huvudstaden Kampala. 30:58 Byn i sin tur består egentligen i det här fallet av en öppning. 31:03 Man kan inte kalla det för gata. Dammigt och grusigt. Och så ligger Victoria sjön strand. Ser man glittra en liten bit längre bort. På ömsesidor är det låga hus som är oftast gjorda av en blandning av lera och halm. Och så är det ofta en liten veranda så att man får lite skugga. Och så är det i bästa fall ett plåttak. 31:26 Och det ena huset ser likadant ut som det andra. 31:30 Klockan har blivit tio på morgonen när de fyra journalisterna kliver ur båten och beslutsamt vadar i land. 31:36 De har inga tunga packningar eller någonting. De har förmodligen en kamera hängande i halsen. De har en liten handväska, möjligtvis en ryggsäck. 31:45 De betalar 10 000 kylling till båtföraren och lovar att höra av sig när de återvänder till Kenya några veckor senare. 31:57 De svenska journalisterna Claes Bergman vid Svenska Dagbladet och Arne Lemberg vid Expressen är försvunna i Uganda sedan i torsdags. Enligt obekräftade uppgifter har de gripits av amintrogna trupper. 32:09 Jag skulle säga att redan andra dagen så började vi undra varför han inte hört av sig. Och sen dök det upp i annan media om att några journalister hade försvunnit i Uganda. Och då började vi bli oroliga. 32:23 Arne och Karl har inte hört av sig på tre dagar. Då får redaktionschefen på Expressen Staffan Torchell ett samtal från en av sina kontakter. En engelsk journalist med information från Nairobi. 32:36 Och han berättade att han hade just talat med en österrikisk diplomat som var i Uganda. Som hade sagt, I have very sad news for you. Four of your colleagues have just been killed. 32:50 Så jag nåddes av allt det. 32:53 Av att någonting hade gått allvarligt fel. 32:57 Måndagens upplaga av Expressen ska domineras av nyheten om Arne och Karls försvinnande. Och nu måste redaktionen berätta vad som hänt för Anita. Staffan åker tillsammans med Arnes kollega Sten Berglind hem till Anita och Arnes hus på Ekerö. 33:14 Det var ju före påsk då och så skulle mina föräldrar komma ner och tänkte såhär, nej nu ska jag börja tvätta fönster och städa. Så jag stod och tvättade fönster och höll på där så kom jag Sten Berglind och Staffan Torchell på gården. 33:26 Nej, sa jag. Och så gick vi in och så berättade de vad de visste då. 33:30 Och då förstod jag, jaha, nu är det kört. 33:34 Jag vet att jag var noga med att säga att vi visste inte säkert vad som hade hänt. Min bild var nog att det här hade gått illa. Men jag ville ju inte ta död på det lilla hopp som kanske kunde finnas någonstans i alla fall. 33:48 Men Anita tappar allt hopp när hon får höra vad Arnets chef fått för uppgifter. 33:53 På kvällen när Arnets kollegor gått hem samlar hon barnen Jonas som då är åtta och Josefin som är sex år gamla. 34:02 Jag sa då den kvällen till Jonas att pappa kommer inte tillbaka hit mer. Och då skrek Jonas, du bara ljuger, du bara ljuger. Nej, jag ljuger inte Jonas. Jag tror att det är så på det sättet. Jag är nästan säker att det är så. Och sen sa vi samma till Josefin då. 34:20 Den engelskspråkiga kenianska tidningen Nation refererar nu på morgonen till ett officiellt uttalande igår från Ugandas utrikesministerium. där man bekräftat att fyra personer som man kallar beväpnade legoknäktar tillfångatagits och skjutits sedan de tagit sig över Viktorias sömn till Uganda. 34:38 Andra uppgifter som tidningen säger sig ha fått här i Nairobi talar om att de fyra journalisterna i fredag skulle ha tillfångatagits av Ugandierna strax efter att de gått i land nära Kampala. 34:49 Familjer och kollegor får nu leva med att kastas mellan hopp och förtvivlan medan jakten på att få veta vad som hänt de försvunna journalisterna går vidare. 34:59 Det är påskvecka och redaktionschefen Staffan Torssell sover ensam på Expressens helgtomma redaktion för att vara ständigt beredd på nyheter från Afrika. 35:11 Mitt i natten ringde mycket ryckligt en person och det var Arnes syster. 35:17 Jag hade inte mycket att säga till henne men det hade varit hemskt. Hon hade ringt och ingen hade kunnat svara och ingen kunde tala med henne. 35:25 Den svenska ambassaden i Kenya försöker använda sina kontakter för att ta reda på vad som hänt. Men deras arbete försvåras av att det inte finns någon svensk representation i Uganda. När dagarna går utan några nya besked bestämmer sig Expressen för att agera trots riskerna. Tidningen ska skicka ner två reportrar. Knut Göran Kjellberg åker först med ett enda uppdrag. 35:51 Vad Staffan Torchell sa till mig när jag åkte är att du inte behöver bry dig om kriget. Du ska bara ta reda på vad som har hänt med Arne Lemberg. 36:03 De försvunna reportrarna är nu själva föremål för en av årets största nyhetshändelser. 36:09 Det kändes som ett plikt eller som något jäkligt viktigt att fortsätta det jobb de hade påbörjat. 36:15 Även Svenska Dagbladet väljer att skicka ner en reporter för att leta efter deras medarbetare Carl Bergman. Det blir hans kollega på utrikesredaktionen Ulf Hagman som får uppdraget. 36:28 Jag tvekar nog aldrig om att verkligen åka ner också. 36:32 Vi måste ta risken att åka ner efter dem och ta reda på fler detaljer om vad som hade hänt. Det var liksom en hedersak. 36:39 Den piprökande Expressen-reporten Knut-Jörn Kjellberg är den som först tar sig till Afrika för att leta efter de försvunna. Men det är ingen lätt uppgift att hitta spåren efter kollegorna. I Nairobi slår han sig ihop med två tyska journalister från tidningen Stern som har samma uppdrag. 36:58 Först började vi att leta på de olika stationerna där de hade försökt ta sig över. Det här berättade de som jobbade på gränsstationen att där hade de varit och försökt ta sig in. Men de hade aldrig kommit in. 37:17 Tanzaniska trupper har alltså intagit Ugandas huvudstad i Kampala. Blombeströda stridsvagnar rullade i täten när tanzanierna gick in strax före gryningen. 37:27 Sex dagar efter att Arne och Carl försvunnit, 11 april 1979, faller Ugandas huvudstad Kampala. Och Knut Göran kan åka dit och rapportera direkt därifrån. Dagen efter kommer den svenska ambassaden i Kenias huvudstad Nairobi med sensationella uppgifter. Ambassaden har fått uppgifter från ugandiska poliser om att alla fyra journalisterna är tillfångatagna men vid liv- Expressen slår stort på uppgifterna och första sidan pryds av citatet Vi tror de lever tillsammans med bild på Arne Lemberg och Carl Bergman. 38:06 Hoppet på redaktionen tänds igen. Expressens Christer Gaelasch berättar. 38:11 När vi fick den uppgiften så tyckte vi att den var en befrielse för då på något vis fick vi en uppgift om att de möjligtvis lever. 38:19 Även Anita som redan ställt in sig på att hennes man är död börjar nu försiktigt hoppas igen. 38:24 En kille ringde mig och sa att Örne kanske är till fångatagen och sitter i fängelse. Och är det så Anita, då jävlar ska vi ha stor fest. Då åker vi ner. Ja då åker du och jag ner sa han. 38:39 Ambassaden gissar att journalisterna är inspärrade i Ugandas näst största stad, Jinja– –som är ett av Idi Amins sista festen. 38:48 Knut Göran och hans tyska kollegor hyr en jeep– –och följer med de tansaniska trupperna som ska mot Jinja– –cirka åtta mil öster om huvudstaden. 38:58 Staden ligger precis där floden Vita Nilen löper ut från Victoria sjön. Och för att komma dit måste man ta sig över en bro– Reportrarna håller sig nära de tanzaniska trupperna och Knut Göran får syn på stridsvagnar. 39:14 Vi följde efter deras stridsvagnar när de plötsligt kunde tas över bron. Då passade vi på att följa med för tidigare hade det varit avstängt där. 39:25 Det har bara gått någon timme sedan bron ärövrades av de tansaniska soldaterna och spåren av striderna syns överallt. 39:34 Idiamintrupper som var skjutna låg kvar när vi åkte över och då förstod vi att vi var på väg in i kriget. 39:45 Plötsligt börjar skottlossningen på nytt. Det finns idiamintrogna trupper kvar i området och nu öppnar de eld. 39:52 Det var ju idiamins soldater och tanzanierna på andra sidan och mitt i den där skottelden låg vi. 39:59 Reporterna kastar sig ner i skydd under jipen. I flera minuter blir de liggande medan kurorna visslar förbi ovanför dem. Till slut drar sig Idiamins truppe tillbaka och skottlossningen ebbar ut. Journalisterna kravlar sig upp från jipen men faran är långt ifrån över. 40:19 Då kom en officer och var väldigt förgrymmad och menade att vi inte hade någonting där att göra. 40:26 Och plockade fram pistolen och siktade på oss och sa att ni ska omedelbart bort. Jag har förresten rätt att döda er och vi blev ju förstås rädda. 40:37 Stämningen blir alltmer hotfull, men en keniansk fotograf som följt med dem på flaket griper in. 40:44 Han var väldigt bra på Swahili, vilket ju inte vi andra var. Så han lugnade ner den här pistolgubben så att så småningom så stoppade han ner revolvern i hölstret och gick därifrån. Det var bra att kunna Swahili vid rätt tillfälle. 41:06 Knut Göran måste lova att lämna området och nu inser han att det blivit för farligt för honom att följa med de tansaniska trupperna. 41:16 Han åker därför tillbaka till Nairobi, dit kollegan Christer Gerlach, han som tidigare varit i Uganda när asiaterna kastats ut, befinner sig. Han har tagit sig till Kenia för att bistå i sökandet. Han blir den andra Expressen-reporten att söka efter de försvunna journalisterna. 41:38 Det säkert då väl hade gått en sju, åtta, tio dagar- så blev jag tillfrågan om jag kunde åka ner. Och det kunde jag förstås. Jag var ung, ärigirig. Jag ville vara på plats där det skrevs världshistorien. 41:53 De två reporterna byter helt enkelt av varandra. Christer slår sig samman med två tyskar från tidningen Stern- och trots riskerna beslutar de sig för att också ta sig in i Uganda- 42:05 Först frågade vi om det var någon som kunde flyga oss in till Uganda. Då sa fågningen fullt tokad. Det går ju fan, det är ju krig. Ja, just därför sa vi. Vi måste dit. 42:16 Men så gick det några timmar och sa att vi har en pilot här som är beredd att flyga in. Och så fick vi ett pris på det där. Det ska vi inte berätta om. Det kostade ungefär lika mycket som flygplanet i princip. Det är motoriskt litet flygplan som flögs. 42:30 Utav en äldre kvinna. Hon måste ha varit över 70-årsåldern. 42:34 Den här gamla damen var en riktig tuffing. Vi flög upp och såg det ungefär kanske upp till... 42:42 till stora Viktoriensjön. Där gick vi ner på låg höjd, det vill säga 4-5 meter- ovanför vattenytan. 42:49 De närmar sig Ugandas största flygplats Entebbe- fyra mil från huvudstaden Kampala. Flygplatsen har sett många strider- och kontrolleras nu av tansaniska soldater. Ingen vet hur de kommer reagera- på att tre utländska journalister vill ta sig in i landet. 43:06 Jag hörde ju heller- Hon ropade på kontrolltornet på flygplatsen i Uganda. En többe, en többe, inget svar. Skakade på huvudet, det där är inget bra tecken. En többe, en többe, inget svar. 43:19 Så vi gjorde en liten extra sväng där för att få lite mer tid ovanför vattenytan. 43:25 Och så sa hon så här, ska vi landa ändå? Och då sa jag, är det okej tror jag? Vi prövar så här. 43:32 Utan tillstånd landar planet på den nästan tomma flygplatsen. Runt omkring finns flygplansvrak och sprängda stridsfordon. 43:40 Det stod några soldater där och slängde med sina kårpistar och hade mössorna i nacken och serätter i mungipan. De tyckte det var jättekul att vi kom. 43:52 De hade ju världens tråkigaste bevakningsuppdrag, tyckte de. 43:57 Och så sa vi så här. Är det någon passkontroll? De bara tittade på oss. Va? Och så hade jag det som man ofta har, sin reporter i de här länderna. 44:09 Några cigarettpaket i väskan. Sina lilla väskan, handväskan som man har. Fick de som en muta råd. Det tyckte de var kul. Så vi skildes av vänner faktiskt. 44:19 Och så sa han, gå dit bort där så finns det inte säkert någon armilastbil som kan åka upp med till stan. 44:25 Christer lyckas få tag på en lastbil som kör honom till huvudstaden Kampala. 44:30 Där råder ett närmast laglöst tillstånd med lik utspridda på gatorna. 44:35 Det pågick, jag vill inte kalla det för strider, men det pågick uppgörelser inne i stan. Så vi blev ju inlåsna på ett hotell, det fanns ingen el- Det fanns inget vatten. Man kan inte använda hissen utan vi går upp i mörkret med ficklampor. Och så får man ett rum som inte är städat på tre veckor. Lakanen ligger som snören va. Och öppnar man toalettstolen så är det full med avföring. Vi köpte vatten, vi köpte en dunk med vatten, 20 liter. Betalade vi ungefär 10 dollar för. 45:08 För att skölja ut toalettstolen så städade vi själva. Det fanns inget ljus utan vi hade stearinljus och så vidare va. 45:14 Och på nätterna var det väldigt stökigt i hotellet. Man hör folk som springer omkring och bankar på dörrar och hör soldater som skriver ordet till varandra. Man hör skottlossning ute i stan. Och det händer också att när man går ut ur hotellet så går man i bil så hittar man det första liket som ligger där. Så är det en bil och så ligger det ett lik i den va. 45:34 Nu kan Christer börja sitt sökande efter Arne och Karl, men det verkar som en hopplös uppgift. Inga telefonväxlar fungerar och alla ugandeska myndigheter är i kaos. Han provar med att besöka det lokala FN-kontoret i Kampala. 45:51 Det var kul i rutorna och längst inne där så satt en äldre herre som hade någon sån här tjusig FN-titel och kurade och tyckte det var fruktansvärt obehagligt. Men han säger följande, vi har hört talas om att några journalister har gripits. 46:07 Och lever de? Det vet jag inte. Var kan de finnas någonstans? 46:12 Där eller där eller där, säger han då, om de lever. 46:16 Beskedet ökar hoppet om att Arne och Carl fortfarande är vid liv. Men Christer vet fortfarande inte var han ska börja leta. Men så kommer ett genombrott. 46:27 Det var väldigt mycket folk i rörelse. Då är det någon som har hittat ett lager med socker. 46:34 Och det var ju ont om mat va. 46:36 Och det låg 20 kilo säckar där med socker som folk bröt sig in och tog och stal. Och det var ju bråk om detta va. Och man slog som de här ynka säckarna va. 46:47 Och då kommer det fram en man till mig och säger så här. 46:51 Är ni journalister? Ja, säger han. Och ni letar efter de här killarna som är borta va. 46:59 Ja, säger han. Ja. 47:01 Eller säger, ja det gör vi. Jag har sett dem, säger han. 47:05 Och då gör jag så här. Jag tar honom rent fysiskt i båda handlederna så här så att han inte ska vända gå. 47:13 De går hand i hand upp till hotellet och Christer börjar fråga ut honom. För att se om ögonvitnet verkligen talar sanning ställer han även några kuggfrågor. 47:24 Han berättar... 47:26 I goda detaljer vad han har sett. Och när jag ställer följdfrågor så säger han det vet jag inte. Det såg jag inte. Det hörde jag inte. Och det tyder på att han talar sanning när han säger så händer det. 47:39 Christer vill skriva ner vad ögonvittnet berättar men det mörknar snabbt och de har inte tillgång till något ljus. Då bestämmer han sig för en drastisk lösning. 47:48 Kvällen när vi ska gå och lägga oss så tar jag ett kraftigt rep och så binder jag det om hans handled och så binder jag den andra änden om min handled så att han ska stanna kvar. Och så tyskarna sover då i sina sängar mellan oss och dörren och så låste vi dörren och så gömde vi nyckeln så att han skulle vara kvar till nästa dag. 48:11 Nästa dag fortsätter intervjun. Christer ställer detaljerade frågor och får en allt klarare bild av vad som hänt. Han ser skeende att ögonvittnet målat upp framför sig när han berättar. 48:23 Klockan är två på dagen. Luften dallrar här. Det är säkert 33-35 grader. Luften står still då. Den vibrerar så här. De har suttit där genom en hydda. De har fått lite käk i såna här emaljskålar. Så kommer den här jipen. På det flaket så är det ungefär sju personer. 48:43 Vi tror att tre eller fyra är ugandiska soldater. Och så är det några soldater från Gaddafis armédiktatorn i Libyen som stöttade Idi Amin. De står på flaket en bit därifrån. 49:00 Och killarna står uppradade med sina små väskor. De har inga tunga packningar eller någonting. Och byborna vet precis att de här soldaterna är livsfarliga. Och sitter gömda i sina små kåkar av lera och plåttak. 49:15 Och då händer någonting som gör att det blir oroligt för de soldaterna som börjar skramla med sina kåpista. 49:25 Och då är det en man där som går fram mot reportrarna som då har dragit upp sina presskort och sina pass och håller dem så här förmodligen. Vi är journalister, vi är journalister. 49:36 Men någonting händer. 49:38 Ögonvittnet berättar senare själv i en intervju i Ekot. 49:43 Några in i VEIKO förberedde de soldierna att börja att flytta på de europeiska. Och två av dem var skratt. 49:58 En av de tyska journalisterna försöker fly. 50:02 Bollingen springer från huvudgatan, förbi några hus, förbi en latrin. Men de här killarna som har kommit på Land Rovern, de har inga amatörer. De har placerat ut folk. 50:13 Så när Bollingen kommer rusande förbära den här latrinen, alltså någon enkelt skithus för att tala rikssvenskarna, så står en soldat där och knäpper honom direkt. 50:34 Krister ger ögonvittnet 200 dollar för sin berättelse. En summa han och hans familj kan leva på i flera månader. 50:43 Det är fortfarande inte hundraprocentigt bekräftat vad som hänt om våra försvunna svenska journalisterna i Uganda, Arne Lemberg och Carl Bergman och deras två västtyska kollegor. Men i Ugandas huvudstad Kampala har ett ögonvittne, en ugandisk före detta stadstjänsteman, framträtt och berättat om vad han hävdar var avrättningen av de fyra journalisterna. 51:05 Nu ändras tidningsrubrikerna ännu en gång. Ögonvittnets berättelse får ett helt uppslag i Expressen. Och för de anhöriga i Sverige som bara några dagar tidigare fått upp hoppet släcks det nu lika snabbt igen. 51:19 Anita har under en veckas tid kastats mellan hopp och förtvivlan. 51:24 Det var ju kaos, det var ju fruktansvärt. 51:27 Jag minns inte mycket. 51:29 Arnes vän, Expressen- reporteren Sten Berglind- har flyttat in hos Anita under tiden- och hjälper till med vardagssysslorna. 51:37 Han åkte och handlade och gjorde såna där saker- för att jag kunde inte gå ut. 51:43 Folk tittade på mig som jag var spete älsk. Det var ju hemskt. 51:48 I det lilla samhället på Ekerö utanför Stockholm- vet alla vilka Anita och Arne Lemberg är. 51:55 Jag tänkte att jag skulle försöka kunna äta nån gång- Jag åkte upp till affären en dag och skulle handla mat tänkte jag. För jag måste ju laga mat till barnen och Sten skulle ju ha mat och sådär. Och sen när jag kommer upp till Ica-affären då och så går jag med min vagn. Alla bara stirrar såhär på mig. Och står bakom, pelar och tittar. Jag lämnade bara vagn och stack därifrån och tog bilen och åkte hem. Så att Sten, det går inte det. 52:17 Även Carl Bergmans kompis Johan Höjer sitter hemma i ovisshet medan sökandet pågår. 52:23 Plötsligt står det i tidningen att han är död och nästa dag säger svenska ambassadören att nej han är inte alls död. Vi vet att de lever och sen dagen därpå säger han att det var fel, de är döda. Vi var fram och tillbaka under nästan en vecka. 52:46 Christy Geirla har nästan tappat allt hopp men han vill ändå inte ge upp förrän han hittat Arne och Carl. Flera utländska journalister från olika länder har försökt ta sig in i Uganda och det finns fortfarande en teoretisk möjlighet att det är någon av dem som skjutits. Bynkatosi som ögonvittnet pekar ut som platsen där journalisterna skjutits ligger bara några timmars bilresa från Kampala. Christer Gärla söker upp armeledningen i staden och ber om tillåtelse att få resa dit. 53:17 Vi fick en beväpnad export på två, tre soldater. Sen letade vi reda på en lokal begravningsbyrå som naturligtvis gärna tog det där jobbet mot färska dollarsedlarna. Vi hyrde en par bilar och en buss och lastade in fyra trälådor. 53:37 Den lilla kombojen börjar röra sig mot byn och efter några timmar skymtar de raden av hus gjorda av lera och halm precis vid Viktoria Skönstrand. 53:48 När vi kommer dit så blir byborna först lite förskräckta men förstår snart varför vi är där. 53:55 Och utlänning, en vit person i den här delen av världen kallas för mzungo. 54:00 Och då säger en av hövdingarna, vi visste att ni mzungosar skulle komma tillbaka. 54:08 Hur visste ni det? Ni mzungosar tar alltid hand om varandra. 54:14 Samtidigt så kommer det en kille fram till mig och säger så här... 54:20 Jag har någonting som kanske är ditt, säger han. Vadå ditt? Och så tar han fram har jag för mig ett kreditkort som tillhör Arne Lemberg. 54:32 De har alltså gått igenom fickorna på dem. Och så börjar de fråga, är det här de har blivit mördade? Ja, säger de. Och så pekar de. De ligger där borta. 54:41 Hövdingen pekar på en bananplantage strax utanför byn där det finns några nyligen gravda gravar. 54:49 Och så går vi fram till de här gravarna och så börjar vi mzungåsar, vi reportrar, gräva och de här killarna från Begranisbyrå. Men det tar ju inte lång tid innan lokalbefolkningen här i byn tar över själva och gör så att säga grovjobbet. 55:04 Snart hittar de vad de letar efter. 55:07 Och vi hade ändå liksom anat det värsta så vi hade tagit med oss... 55:13 Fotografier, porträtt på de här fyra killarna som vi letade efter för att vara säkra på hur vi skulle identifiera dem. Och så öppnar vi de här bananbladen. 55:26 Christer kan snart konstatera att de fyra blivit kallblodigt avrättade. Ett fotografi läggs vid sidan av varje kropp för att identifiera vem som är vem. 55:37 Sen tar vi de här begravningskillarna över och lägger dem i såna här som ni har sett i amerikanska krigsfilmer bodybags som det heter med blickslås. Och så häller man formalin i de där och så lägger vi dem i inte kister utan i lådor i bilarna. 55:55 Lådorna förs tillbaka till Kampala och nu kan Christer lämna det slutgiltiga beskedet till redaktionen i Stockholm. Arne och Carl är döda. 56:06 För Arnets chef Staffan Torchell kommer beskedet inte som någon överraskning. 56:12 Jag hade nog själv aldrig något nämnvärt hopp om att det kunde ha gått bra. Det var en ganska förvirrad tid mellan det där första telefonsamtalet och... 56:23 tills man verkligen säker visste vad som hade hänt. Och under den tiden gick det ju massor av rykten och förvirrade påståenden som flög omkring genom luften och som hade allt för lätt att leta sig in i olika spalter och förhoppningar. Och det är ju min uppgift några dagar senare att åka ut till familjen och berätta hur det var. 56:43 Och då var det liksom klart. 56:45 Då förstod man ju att han kommer inte hem numera. 56:51 Det var ju chock. 56:54 Jag kan inte beskriva närmare. 56:56 Jag minns inte att något liknande hade hänt tidigare. 56:59 Även Svenska Dagbladets Ulf Hagman har varit nere och försökt hitta sanningen. 57:05 Nu får han det slutgiltiga beskedet att hans kollega är död. 57:10 Det återkommer ju ibland. Det finns ju alltid någonstans i mitt huvud. 57:15 Om det händer någon annan journalist, något hemskt, då tänker man på Värman och... 57:23 Då har vi chartrat ett nytt flygplan med något större. 57:27 Och där lassar vi in de här fyra lådorna då. Och så flyger vi ner till Nairobi med de här. 57:32 För Christer är uppdraget inte slutfört än. Nu gäller det att få hem kropparna till Sverige. Och då behöver han hjälp av svenska ambassaden i Kenya. 57:43 Där står då hela den här diplomatkåren, framförallt tyska och svenska diplomaterna. 57:50 Det blir ett väldigt udda möte. De väntande diplomaterna är uppklädda i kostym och slips medan Christer och hans två tyska kollegor kommer svettiga och slutkörda direkt från krigszonen. 58:03 Vi har inte varit i kläderna på fem dagar eller någonting. Vi har inte duschat och vi har levt på matok, banangröt, dåligt rövvin och whisky. 58:14 Det var ju vad som fanns. Vi var ju inte särskilt representativa för de här. Så det var en klar, tydlig markering från vår sida gentemot dem. Vi var inte duggintresserade av de här men vi sa till dem att nu får ni ta hand om resten. Och det gjorde de ju faktiskt för dem. 58:30 Kropparna flyttas från trälådorna till riktiga kistor. De döda tyska journalisterna Hans Bollinger och Wolfgang Steens sätts på ett plan till Tyskland medan Arne och Karls kistor görs i ordning för att flygas till Sverige. 58:46 Knut Göran och Christer skriver sina sista artiklar och gör även dom sig i ordning för hemresan. 58:53 Jag sätter mig på ett lämpligt flygplan och flyger hem. Det visar sig att i samma flygplan ligger både Kalle Bergman och Arne Lemberg i aluminiumkyster i lastutrymmet, vilket jag inte hade en aning om. Vi gjorde den sista resan tillsammans till Sverige. Musik 59:18 Arne Lemberg begravs i Sånga kyrka på Ekerö utanför Stockholm. Mer än 200 människor följer honom till sista vilan. En stor del av Expressens redaktion är på plats. 59:30 Christer Kaela, som gjorde den farliga resan till Uganda– –hittade och grävde upp Arnes kropp, dröjde sig nu kvar vid Arnes grav. 59:41 Jag gjorde en liten markering– När kistan hade sänkts så stannade jag kvar. Sen var den sista som lämnade det. Jag tyckte att jag hörde till. 59:53 Carl Berman förs till sista vilan i Saltsjöbaden. Vännen Johan Höjer och resten av Carls gamla kompisgäng samlas för att ta ett sista farväl. 60:04 Det jag minns är att eftersom jag var med och bar hans kista sen att den var så lätt att han har legat i jorden ett tag. Det jag minns är förstås att på mottagningen efteråt att Kalles pappa var så borta så att han presenterade sig för mig med namn och tog i hand fast jag hade sprungit i huset sedan jag var sju år. 60:31 Så att... 60:33 Ja, det var också en bild av sorgen. 60:38 Det var för att hitta sanningen som vi skickade Carl Bergman och det var därför han beslöt sig för att gå in i Uganda. 60:47 Händelsen leder till en debatt om hur stora risker journalister ska förväntas ta för att nå fram till de stora nyheterna. 60:56 Svenska Dagbladets dåvarande chefredaktör Buster från Platen intervjuas i Sveriges Television. 61:03 Vilket pris tycker du att man ska betala för nyheter? Man ska betala ett högt pris men detta var ett för högt pris och hade vi vetat att det här kunde bli följdet så hade vi självklart tvekat inte på att skicka honom men vi hade gett honom mycket bestämda instruktioner om att inte ta den här risken. 61:21 Arnets chef på Expressen Staffan Torchell menar att händelsen starkt påverkade hur journalister jobbar på utlandsuppdrag. 61:30 Självklart gjorde det att man blev så här mycket försiktigare och klokare än man annars skulle ha varit. Det första är väl att man blir försiktigare med vem som åker vart och när det är. 61:41 Och sen blev vi väl också bättre på att hålla löpande kontakt med de som var ute på uppdrag som kunde bli farliga där. 61:50 När Christer Gaelas kommer hem tar han ledigt några veckor men återgår sedan till jobbet som vanligt. Och redan efter ett år börjar han göra utlandsrapportage igen. Men händelsen leder till en kraschad relation. 62:04 Det var som min flickvän sa när jag kom hem. Det kunde ha varit du. 62:08 Du hade gjort precis samma sak. Du hade också hyrt en kanot med utombordsmotor. 62:14 Åkt med den där tyska killaren över. Det hade till och med varit din idé sa hon. 62:21 Det var ett skäl till att hon flyttade hemifrån ett halvår senare. 62:27 Jag kan inte leva med en sån som du sa. 62:30 För Herman Lindqvists del bidrar händelsen till att han slutar på Expressen och börjar på Sveriges Television istället. 62:38 På den tiden hade jag nästan ingen kontakt med Expressens ledning för att jag var så förbannad på dem. Arne Lundberg var liksom inte den riktigt lämpade egentligen för det här uppdraget. Han skulle självklart också få testas och göra bra utrikesjobb men inte värsta sortens krigsjobb första gången. Samtidigt var han rätt person för han var enormt entusiastisk och skulle dit han skulle fram till Idi Amin till varje pris utan att förstå hur farligt det var. 63:05 Aners dåvarande chef Staffan Torssell har tänkt mycket på det som hände och på sin egen roll. 63:12 Det är klart att vi som upplevde alltihopa det här påverkades för resten av livet av det som hade hänt. Man undrar ju varför vi inte hade varit mer försiktiga. 63:24 Kände du skuld att det hade gått så illa? 63:27 Skuld är väl fel ord men ansvar kände jag absolut. 63:31 I efterhand tycker du var Aner rätt person att skicka till dig där? 63:34 I efterhand är vi alla mycket klokare. 63:38 Idi Amin flyr efter sitt fall till Libyen- men bosätter sig senare i Saudiarabien- där han avlider 2003. 63:47 Ingen döms någonsin för morden- på de fyra journalisterna. 63:51 En av Idi Amins närmaste män- pekas ut av några ögonvittnen- som den som beordrat massaken. 63:59 Men uppgifterna går inte att bevisa- Carl Bergmans barndomsvänner fortsätter att hålla kontakten och vårda minnet efter sin kompis. Och Johan Höjer väljer ett alldeles särskilt sätt att hylla sin bästa vän. 64:16 Min hustru och jag, vårt första barn, var på gång när Kalle dog. Så han heter naturligtvis Carl efter Kalle. Det var absolut en självklarhet. 64:33 Anita Lemberg har idag hunnit fylla 80 år. Trots att det gått nästan ett halvsekel så har hon aldrig velat gifta om sig. Och hon är övertygad om att Arne var väl medveten om risken att inte komma hem igen när han åkte. 64:48 Han var inte rädd för att dö. När jag dör, sa han, då blir jag en fågel. 64:54 Och efter kanske en månad när vi satte åt middag i huset. Då kom en fågel och trippade. 65:01 Kanske kom i en vecka. 65:03 Många, många gånger per dag. Sen aldrig mer. 65:07 Så då sa vi, det var Arne där ute. 65:25 Du har hört P3-dokumentär om de svenska journalisterna som försvann i Uganda. 65:32 Producent var Lasse Truedsson. 65:35 Exekutivproducent på Sveriges Radio var Viktor Papini. Slutmix, Fredrik Nilsson. 65:42 Arkivklippen du hörde kommer från Sveriges Television, Sveriges Radio och BBC. 65:49 Programmet gjordes sommaren 2026. 65:53 Och du vet väl att du kan följa P3-dokumentär i appen Sveriges Radio. Då får du en påminnelse varje gång vi släpper ett nytt avsnitt.