Somna med Henrik

00:00 Hej och välkommen till Somna med Henrik Din bräserade Bengt Din lilla lardugårdsdörr i natten Det är jag som är Henrik och det är du som är somna Och det är som det är. 00:38 Det som händer, händer. 00:40 Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. 00:49 Nu börjar vi. 01:07 Hej somna. 01:10 Hej. 01:13 Nu har vi väl det trevligt här. 01:15 Kolla jag har dukat upp en... 01:20 En picknickduk här. 01:22 Röd och vitrutig. 01:25 När jag var liten så. Eller när jag var liten. Ja fast det var jag ju typ då. 01:30 När Harriet var liten. När Harriet var bebis. 01:33 Så köpte jag en picknickfilt. För jag tänkte. 01:36 När jag var ledig med henne. Och vi bodde på Södmalm. 01:40 Så tänkte jag. 01:42 Att nu ska vi sitta i olika parker och på olika picknickfilter. 01:47 Och hon ska sitta snällt på den här picknickfilten. 01:51 Och titta på sin inspirerande fader. 01:56 Som sitter och läser eller gör något annat. Och det ska vara fridfullt och mysigt och stillsamt. 02:06 Så jag köpte en blå och vit rutig picknickfilt. 02:12 Lite tjockare i arten. Så att man skulle kunna sitta på lite knöggligare ytor i olika parker. 02:21 Och då minns jag att jag gick ner i Erstaviken. 02:27 Och la ut den där filten och satte harget på den. Och tog fram min bok. 02:36 Som säkert var tjock och ambitiös. 02:39 Och Harriet vill ju inte då, hör och häpna, stanna på filtern. Utan hon vill ju krypa omkring. 02:49 Utanför filtern. 02:52 Vad är det där med avgränsade ytor som gör att vi känner oss så himla inspirerade av att uppsöka utanför ett. 02:59 Det som är utanför. 03:03 Så jag hade ju allt få i världen. 03:07 Jag hann ju inte läsa och sånt där. Överhuvudtaget så trodde jag ju att det där att vara pappa väldigt tidigt trodde jag ju att det skulle vara lugn och ro. 03:16 Jag undrar vad jag fick det ifrån. 03:24 Det där att det skulle vara stillsamt och harmoniskt. 03:36 Den verkliga harmonin uppstod när jag insåg att det blir aldrig som jag har tänkt mig. 03:43 Vi hade en vagn som hon brukade somna i när vi var ute och gick med den. 03:48 Men hon somnade alltid upprätt, alltså i sittande position. 03:53 Och sen när man skulle fälla ner sittdelen. 03:58 Så vaknade hon alltid för det var lite ryckig och den knakade och brakade. 04:06 Det var inget hydrauliskt, stillsamt, nedsänkande till liggande läge utan det var ju en ryckig, häftig rörelse som hon var tvungen att göra då. Och då vaknade hon ju jämt såklart. 04:20 Samtidigt så sov hon inte särskilt länge när hon sov sittande. 04:24 Så det var ett dilemma där. 04:29 Och en gång så hade jag bestämt mig då. Jag hade ju ofta den där idén om att jag skulle sitta och dricka kaffe och hon skulle sova i vagnen och vara så gullig och söt. Och jag skulle sitta och läsa och dricka kaffe. 04:41 Det var lite så jag hade föreställt mig att det skulle vara att vara hemmaledig med ett spädbarn. 04:50 Men det blev ju inte så. 04:54 Jag kommer ihåg en gång då jag hade bestämt mig för att jag skulle gå ner till ett fik som hette Nyfiken Gul som låg nere vid vattnet. 05:03 Där dit brukade jag gå för de hade goda tonfiskmackor kommer jag ihåg. 05:08 Och så åt jag då och dracka kaffe och läste på sommaren när det var utomhus och man kunde sitta ute och läsa. 05:18 Och så gick jag med henne ner och vi gick längs med grusvägarna, längs med vattnet där. 05:25 Och hon somnade. 05:27 Och jag tänkte att nu fäller jag ner sitt delen. 05:34 Och då vaknade jag såklart. Och då minns jag det som att hon var otröstlig. 05:40 Hon var så besviken över att bli väckt. 05:43 Och då minns jag att jag kände en sån besvikelse som typ nästan saknar motstycke. 05:50 På besvikelseskalan var den högst. 05:58 Och jag tänkte nu skiter jag i det här. 06:01 Så jag lyfte upp henne och typ halv sprang hem. 06:05 Och hon hade tappat en strumpa, den låg någonstans på vägen. 06:09 Och jag tänkte jag skiter i den där strumpan. 06:12 Jag skiter i allt. 06:14 Vi går hem då och så sätter vi oss här hemma och stirrar in i väggen. 06:18 Jag var så fruktansvärt besviken. Och vi sprang förbi en bekant som sa hej Henrik. 06:25 Och jag bara tittade jagat på henne och sprang hem. Hälsade inte tillbaks. 06:30 Och bara sprang hem. 06:34 Och där någonstans så tänkte jag att så här kan vi inte ha det. 06:38 Så här besviken kan jag inte bli när det inte blir som jag vill. 06:41 Jag måste böja mig inför detta. Jag måste böja mig så som sädesfälten böjer sig för vinden, tänkte jag. Så tänkte jag inte. 06:51 Det var en mycket mer snårig och aggressiv process. 06:56 Men jag bestämde mig för att jag redan efter inte skulle bestämma någonting. Det skulle få bli som det blev. 07:03 Och det är väl en generellt ganska välgörande inställning till livet. Skulle du inte säga som det? 07:13 Det där att bara acceptera att det är som det är. 07:21 Alltså jag kunde ju fortfarande vakna på morgonen och... 07:27 Känna att idag skulle det vara kul att gå till en nyfiken gul. Och äta en tonfinnsmacka och dra en kaffe. Och läsa en bok som hette Och människorna skapade Gud. Som jag försökte ta mig igenom. Som jag tyckte var väldigt intressant. 07:43 Jag har fortfarande inte tagit mig igenom den. 07:51 Och... 07:56 Så kunde vi göra oss i ordning för detta. 08:01 Och sen kunde Harriet vara på ett annat humör. Och då var det bara. Ja men då gör vi så här. 08:06 Och då hade jag olika nödlösningsgrejer. Om det är så att det inte blir någon lång utgång idag. 08:13 Då har jag. 08:15 förberett så jag kan brygga kaffe hemma och så sitter vi på balkongen och har det mysigt istället och sådana saker och när jag hade plan B och plan C och plan D grejer då blev det enklare när jag var kanske 1920 så såg jag en intervju med en manlig författare. Jag har glömt bort vem det var. Han sa att det bästa han hade varit med om var när han var hemma med sin dotter som var bebis. 08:50 Eller son, jag kommer inte ihåg. Sin bebis. 08:53 Och samtidigt skulle skriva sin nästa bok. Det var det bästa han hade varit med om. 08:59 För det här barnet hade bara suttit i sin babysitter under skrivbordet. Och hållit i hans tå. 09:06 Medan han skrev. 09:09 Och jag trodde ju att det var så det skulle vara. 09:16 Jag låter att jag skrattar. 09:19 Så kan det kanske vara. 09:23 Jag vet bara inte vilket barn det var. 09:27 Som bara satt där under och höll i hans tå. 09:31 Nu så här i efterhand kan jag också tycka att det är ett ganska självförhärligande sätt att beskriva... 09:37 Sin föräldraledighet. 09:41 Barnet var liksom nöjt med att sitta där och beskåda sin pappas geni därifrån skrivbordet. Från underskrivbordet. Och hålla i hans genitå. 09:53 Men då när jag blev pappa 2011 så trodde jag faktiskt att det var så det skulle gå till. Jag kunde liksom inte få begripa varför det inte blev så för mig med mitt barn. 10:05 Varför hon helt enkelt liksom bara tycktes motarbeta mig i varenda ögonblick. 10:19 Det var svårt det där att bromsa in tyckte jag. 10:26 Man hade ju ägnat de här månaderna när hon var i magen åt att föreställa sig hur det skulle vara. 10:34 Och då läste man en massa böcker och sånt som talade om för en hur det skulle vara. 10:47 Och det är ju väldigt snävt. 10:51 Literaturen som jag läste i alla fall var ju väldigt snäv. 10:59 Vissa saker ifrågasatte den helt enkelt inte. 11:03 Som till exempel den där fruktansvärda känslan av att man är en dålig människa för att man upplever sig störd och berövade massa saker. 11:18 Det gjorde mig per definition till en dålig förälder. 11:22 Det är att jag i början var helt chockad över hur lite frihet jag plötsligt hade. 11:34 Och innan du nu. 11:38 Tar den lilla go-karten som din svåger Janne har envisats med att parkera på din garageuppfart. För det finns inte, citat, plats bland alla skrotbilarna på hans tomt. 11:51 Så åker jag till kyrkan och rusar upp i kyrktornet och ropar ut från kyrktornets topp att välkommen till livet lilla man-child. 12:03 Så vill jag bara säga att det måste man väl ändå kunna få uttrycka sig om sin... 12:14 Det måste man väl ändå kunna få prata om. Att jag kände mig... Alltså jag var chockad över hur... Hur min vardag som jag var van vid inskränktes. 12:34 För även om jag kanske hade förstått det intellektuellt så förstod jag det ju inte i själ och hjärta och mage. 12:43 Jag fattade liksom inte riktigt därför att alla vittnesmål jag hade fått till mig berättade bara för mig hur ljuvligt det var på alla möjliga sätt. 12:59 Och jag trodde ju att det skulle bli ljuvligt på samma sätt som det kan vara ljuvligt att ha sovmorgon. 13:10 hålla om någon som man älskar eller nej men det där hålla om någon som man älskar det var lite faktiskt det är faktiskt lite den typen av ljuvlighet det är förlåt jag tar om jag tänkte att det skulle vara ljuvligt på samma sätt som det är att ta sovmorgon typ eller dricka någonting när man är törstig men det är ju en mycket mer en mycket kärvare svår omfamnbar version av ljuvlighet Och den tarvar tid att lära sig förstå och acceptera. 13:53 Kanske särskilt tror jag om man inte har haft det här barnet inuti sin kropp i nio månader. 14:02 Jag tycker ofta att man ställer de här båda upplevelserna mot varandra som om de kunde mätas med samma måttstock. 14:14 då ska du bara veta hur det känns att ha haft barnet inuti sin kropp i nio månader. Ungefär som om det vore samma typ av skala. 14:24 Det går ju egentligen inte att jämföra upplevelsen. 14:30 Det är två olika approacher till samma sak. 14:34 Föräldraskapet. 14:41 För mig tog det tid innan jag förstod Det är det här som är föräldraskap. 14:52 Hon har aldrig varit särskilt imponerad av vad jag håller på med. 14:57 Jag tänkte nog kanske att jag... Att när man får ett barn så kommer det här barnet att bara dyrka ens varenda fotsteg och så. 15:08 Hon har alltid varit lite skeptisk. 15:11 Och lite... 15:15 En väldigt egen. 15:18 Och. 15:27 Idag är jag ju så. 15:33 Jag vill säga glad men det är ju ett alldeles för litet ord. 15:38 Idag när jag är med henne. 15:43 Hon är femton år nu. 15:48 Så upplever jag det konstigaste du kan tänka dig sådana. 15:56 Jag kan inte förstå. 16:00 Vem bestämde det här? Hur blev det så här? Vad gjorde det här? 16:07 Den här femtonåriga människan. 16:15 Som plötsligt bara har blivit ännu en vuxen tänkande människa bland de andra i min värld. 16:26 Hur gick hon från att vara ett bylte som jag bar omkring på och som krävde all min tid till att vara en person som ställer krav på mig på ett helt annat sätt? 16:44 Som suckar någon tycker jag har fel. 16:48 Som har drömmar och mål i livet. 16:52 Där jag inte alls är inblandad. 17:09 Svårt... 17:15 Det är svårt att ta in. 17:20 Hur gick den här tiden? 17:25 Ur... 17:28 Vad hände? 17:30 Förstår du? 17:39 Vem satte sig ner? 17:41 Och drog i reglagen som gjorde att det ena gav det andra som gav det tredje. 17:49 Och här är vi nu. Det är väl den typen av ljuvlighet som man långsamt växer in i, tänker jag. Åtminstone jag. 18:03 Det är att jag är ju hennes, på ett sätt som... 18:12 som är större än ord ju insikterna att jag är skyldig i henne allt men hon inte skyller mig någonting det är den där omvända grejen mot hur man ser på parförhållanden eller vänskaper alla typer av parförhållanden det är att jag är skyldig i henne allt Men hon inte skyllde mig ett endast litet dugg. 18:53 Det är verkligen att böja sig för vinden. Så är det. 18:59 Men jag tycker fortfarande att detta är svårt. 19:04 Jag är ganska styrnackad i vinden. Jag vill inte vika mig. 19:09 Jag vill inte böja mig. 19:12 Men. 19:14 Jag tror att det enda jag är villig att böja mig inför, på sant och rikt, det är ju henne. 19:28 Nu har jag kommit till en fas i mitt liv där jag känner att det är viktigt för mig att vara en lycklig och autonom pappa till henne. 19:44 Jag vill inte vara en pappa som bara lever för henne. Som bara finns till för henne. 19:51 Och som när hon inte är med mig så ska jag bara sitta still och vänta. 19:58 Det är väl inte så stor risk att jag blir sån. Men om man säger att jag har det i mitt liv. 20:05 I min närhet. 20:07 Så har jag ju gamla föräldrar som... 20:14 Ja, alltså det händer inte så mycket mer än när barnen är där. 20:21 Och det har under många år skrämt mig, den bilden av mig själv som någon som, jag måste ju åka och hälsa på pappa också för han blir så ensam eller något. 20:36 Så nu har det blivit något annat. 20:39 I detta böjande man har ägnat sig åt. Så har böjandet nu blivit lite grann som. Okej så här då. Det här kanske säger emot det jag sa lite tidigare. Men det här att jag. Om man tänker ett stort hjul som har rullat över ett sädesfält. 20:56 Och nu har hjulet rullat förbi. 20:59 Men bilden av hjulet gör ju att man associerar till att vara neddryckt och det är ju någonting negativt. 21:21 Jag menar inte att det är negativt. Men det är ju tufft att bli nedtryckt ibland. Det är det ju. 21:26 Och nu menar jag inte nedtryckt i någon avsiktlig mening. Utan jag menar nedtryckt så som man blir av faktum som inte går att ändra på. 21:36 Nu är du pappa liksom. 21:39 Det här och det här krävs av dig just nu. 21:46 Det är ju att bli... 21:50 tillrättalagd och ibland lite bryskt beroende på hur förberedd man är och sen, nu har det här hjulet rullat iväg rullat förbi mig och jag ska långsamt resa mig upp igen i någonting som är ganska obekant jag har glömt lite hur det är att jag har inte fått tillbaka samma tillvaro som innan jag hade barn Men min tillvaro har blivit liknande igen. 22:29 Och kommer att bli mer och mer liknande. 22:32 Och då har jag som målsättning av att jag vill vara en positiv kraft i hennes liv. 22:41 Genom att vara det i mitt eget. 22:45 Jag vill växa. 22:48 Jag vill roa mig. 22:51 Jag vill prova. Jag vill uppleva. 22:57 Jag vill inte stagnera. Jag vill inte stanna. Jag vill inte frysa i rörelse. 23:04 Jag vill inte förstelnas. 23:15 Det kanske inte är så stor risk för mig. Jag vet inte, men jag har det. Det är en ganska tydlig drivkraft. 23:22 Jag är ganska rädd för att plötsligt har det gått tio år och jag har gått samma lilla sträcka varje dag mellan soffan och sängen och ner på den lilla restaurangen i kvarteret och sen upp igen. 23:45 Och varje gång som Harriet kommer och hälsar på mig så berättar jag samma saker. 23:53 Det skriver mig. 24:02 Jag vet inte hur det kanske är. På ett sätt kanske det är som när jag blir förälder. 24:08 Det kanske också är ett hjul jag måste låta rulla över mig. 24:13 Det är att... 24:17 Alla skeden i livet finns. 24:22 Och går inte att undfly. 24:29 Men jag vet inte. Ibland kan jag tycka att det finns något väldigt vackert i att vägra också. 24:35 Att vägra böja sig. 24:39 Det här att böja sig inför sitt barn. 24:45 Det har jag svårt att hitta bevekelsegrund för att göra. 24:50 Jag kan nog tycka att man kan ägna sig åt det lite som en hobby. 24:56 Men det tror jag är bra. Okej, får jag komma med föräldratips? 25:00 Om du har ett litet barn nu, om det är ditt första barn. 25:04 Det kan finnas ett värde i då, tycker jag då, helt utan att ha tänkt efter innan. 25:10 Så finns det ett värde i att ägna sig åt små rebellakter i denna fullständiga närvaro som tarvas. Eller som man tror behövs. 25:26 Jag tycker att det finns hos vissa föräldrar, och hos mig också när det är barnytt, en slags panikslagen känsla av att om jag släpper rodret här nu i en sekund Så begår jag ett allvarligt misstag och så. 25:46 Jag kan tycka att man skulle vara mer bekänt av att åtminstone på en mental nivå ha en lite större slapphänthet. 25:56 Ett exempel är ju när hon var bebis då. Vi hade en lägenhet på Södermalm då. 26:08 Det var innan vi flyttade till huset. 26:11 Och jag var pappaledig. Och det var det som var lite orsaken till att vi köpte huset var att jag stod inte ut och var pappa i stan. 26:22 Till en bebis i stan. För att det är trångt och det är fullt med andra. På ställen man går till med sin bebis så är det alltid en massa andra. Och det är helt tjockt med folk. Och jag tycker det är så jobbigt som man är lite socialt känslig kanske. 26:37 Och stå och snacka med, eller inte snacka ännu värre. Stå och gunga sitt barn bredvid någon annan. 26:43 Som pratar passivt aggressivt med en fast de säger det till sitt barn. 26:48 För de inte vill prata rakt ut. 26:51 Då ska vi se om den här flickan kanske snart är klar med gungan. Fast de pratar med mig då. Det är så mycket som jag hakade upp mig på. Och att man måste packa som inför en fjällsemester. Varenda gång man ska gå ut för att. 27:06 Ja, när man är ute då är man ute liksom. Då måste man ha med sig allt. 27:12 Det blev skillnad då när vi flyttade till ett hus och hade en trädgård. Det var ju bara att gå ut i den. Gå in och hämta bananer eller ostkrokar. Vad heter de här? Majskrokarna. 27:25 Eller blöjor om det behövdes. 27:29 I alla fall då när vi var hemma så hade jag precis skaffat Netflix- jag vet inte hur länge det hade funnits då som en streamingtjänst men då fanns serien How I Met Your Mother där och jag hade inte sett den så jag plöjde den serien med Harriet sovande på mitt bröst och då varenda gång hon vaknade till då stängde jag av How I Met Your Mother och liksom Jag hade någon bild av att jag skulle vara med henne då. 28:11 Men hon ville bara vända sig litegrann och sen ville hon somna om. 28:18 Och ibland blev det liksom lite stressigt där för jag började prata och... 28:24 Kolla, är du okej? 28:26 Jag var så rädd att jag skulle vara dålig pappa. 28:31 Jag tänkte, nu ska jag utnyttja ögonblicket här och bara finnas här med henne. Men hon var inte i den åldern eller av det intresset av att interagera med mig just då. 28:43 Hon var en bebis som sov och vaknade till och månade sig lite och somnade om igen. 28:50 Men jag förstörde de stunderna därför att jag plötsligt blev så nervös av att nu måste hon ha någonting. 28:56 Vill du leka med den här grejen? Vill du titta på den här boken? Vill du göra olika saker? 29:01 Och då... Framförallt, jag vet inte hur hon upplevde det då. Hon minns ju inte detta själv. 29:09 Men jag kan ibland känna att jag önskar att jag hade unnat mig en högre grad av skitsamma attityd. 29:23 därför att hon jag hade någon slags känsla av att det var fel av mig att titta på en skärm när jag hade mitt barn här och glömde liksom faktumet att mitt barn ligger ju där oavsett vad jag gör att umgås är ju inte bara att stirra varandra i ögonen hela tiden vilka gör det liksom psykotiskt nyförälskade människor stirrar varandra i ögonen hela tiden och det pågår en liten liten stund bara Av livet. 29:55 Resten av mänskligheten umgås sida vid sida. 29:59 Och utför avslappnande njutningsfulla sysslor samtidigt. 30:04 Äter. 30:05 Tittar på någonting. Spelar ett spel. Gör någonting. 30:10 Och Harriet var en bebis. Hon behövde ingenting mer än mat och värme och närhet. 30:17 Hon behövde inga spirituella böcker. 30:21 Roliga utvikningar i tid och rum. 30:25 Eller frågan om hur hon mådde och så. 30:29 Så jag önskar att jag hade struntat i att hon vaknade till lite igen. Och så länge hon inte grät och ville ha någonting. 30:36 Fortsatte att titta på How I Met Your Mother. För då hade jag haft en njutningsfull stund. Istället blev det ganska uppryckt och nervöst. 30:45 Men jag trodde att det var fel att prioritera sig själv också. Jag trodde att det var fel. 30:57 För att när hon var nykommen hem från BB så satt jag med henne i famnen. 31:05 Och så gick jag in på Facebook och så skrev jag en dikt om hur det kändes att sitta där med henne i famnen. 31:13 Och då var det flera som skrev att jag var en idiot som satt och höll på med Facebook när jag nyss hade blivit pappa. Släpp det digitala, fattar du inte att du ska passa på nu och sådär. 31:27 Och då skämdes jag. 31:29 Och så kände jag att jag hade gjort något fel. Och den där känslan av att göra fel, att vara fel och att därigenom skada sitt barn på olika sätt. 31:40 Oklart på vilket sätt. 31:44 Den hängde kvar. Och den hänger ju kvar. 31:49 Jag kan fortfarande. Och det här är ju inte klokt egentligen. Hon kan vara helt. Alltså nu då. När hon är femton. 31:59 Hon kan vara helt i sin egen värld. 32:03 Och gå runt i sitt flow. 32:08 Och jag. 32:11 Hon går förbi mig kanske. Jag kanske sitter i soffan och kollar på tv då. How I met your mother. Nej men något annat. Skräp. Enligt då. Någon typ av strängt över jag. 32:25 Om jag åtminstone tittade på. Inte vill jag. 32:32 Vad hette han. 32:34 Ryssen som gjorde film i Sverige. 32:38 Tarkovski. 32:41 det här har varit skillnad då men jag kanske tittar på Big Bang Theory eller något och så går hon bara förbi mig hon är helt i sitt flow kan jag känna sådana skuldkänslor över att jag bara sitter där och njuter hon är inte hon behöver inte mig alls och då måste jag ändå stänga av tvn när hon går förbi fråga henne hur det är eller något eller komma med någon inspirerande berättelse som jag tänker ska bara få henne att förstå att jag finns här för henne Fast jag vet ju att hon vet det. 33:22 Det har jag ju ägnat hela hennes liv åt att visa för henne. 33:26 Att jag finns här om hon behöver mig. 33:28 Och jag vill ju titta på den här serien. 33:31 Jag vill ju vara i fred och njuta. 33:34 Precis som hon. 33:36 Istället blir det någon konstig apart diskussion där hon är artig och lyssnar på mig. 33:42 Och jag är nervös och vill visa henne att jag är min som bryr mig och är närvarande pappa. 33:56 Det blir så stressat för oss båda. 34:02 Och så ibland kan jag känna, det här är bara att komma nu. Det har börjat gifta sig lite grann med min idé, min bild av att jag vill vara en autonom pappa som hon har känslan av. 34:16 Finns för sin egen skull också. Inte bara för hennes skull. 34:21 Jag tror inte att hon tror det. 34:24 Jag tror nog att hon... Dels tror jag inte hon tänker så än riktigt. Men när hon blir äldre kanske hon kommer att tänka att jag alltid har funnits för min egen skull också. För jag liknar inte de här andra människorna som finns i min närhet som verkligen på riktigt har gett upp allting. 34:43 Jag... 34:47 Men på senare tid har jag börjat experimentera med att vara en dålig pappa. 34:53 Jag har börjat säga, om hon säger jag är tråkigt så kan jag säga, jaha, kan jag bara säga då. 35:02 Istället för att rusa igång och börja hitta lösningar på hennes tråkighet, uttråkning. 35:08 Det här känns ju ett light då, light dålig pappa. 35:11 Och jag kan känna väldigt dåligt samvete när jag säger så. Det går emot vad jag har fått på något vis itutat mig. 35:18 Att jag ska finnas där för henne i varje givet ögonblick. Samtidigt som jag vet ju att det är ju inte så här. 35:26 Det är klart att hon måste reda ut. Och det handlar inte om att jag ska lära henne att hon måste reda ut saker själv utan det handlar ju om att man måste visa att jag tror att det här fixar ju hon. 35:40 Och det gör hon ju varje gång. 35:43 Och så kommer hon och berättar någonting om vad hon har hittat på, vad hon ska göra. 35:50 Men det är några minuter där när man känner att nu gör jag bort mig. 35:54 Nu är jag riktigt dålig förälder. 35:57 Som bara sitter och tittar på tv eller scrollar mobilen eller jobbar. Sitter och svarar på kommentarer i sociala medier. 36:07 Jag jobbar säger jag men det ser ut som att jag bara sitter och slöjar. 36:19 Jag hade kompisar då när Harriet var nyfödd som hade flera barn. Många barn. 36:26 Jag var hemma hos dem. Deras yngsta barn var då lika gammalt som Harriet. 36:32 Eller är ju lika gammal som Harriet. 36:35 Och jag slogs av hur avslappnat de hade den här lilla bebisen som var sist i skaran. Jag tror att de hade fyra innan eller tre innan. 36:45 Och jag blev så avis. 36:51 För jag tänkte att den här ungen, det vet man ju ingenting om någons framtid, men den här ungen kommer växa upp med en känsla av att det är lugnt. 37:00 Det löser sig liksom. 37:04 Är det inte det som är att vara en vuxen somna? 37:11 Det där att springa omkring och vara rädd och nervös för att ens barn ska råka illa ut eller mer amorft att man på sikt ska vara en dålig förälder som skapar dåliga vanor eller någonting genom små, små triviala saker som till exempel hur barnet sitter i stolen eller om barnet är vänt till eller från världen där den sitter i vagnen och sådana saker. 37:37 Jag undrar om inte det är tvärtom så att det skapar en massa... 37:42 En massa oro. 37:46 En implicit undermedveten oro som föräldragenerationen långsamt lägger på sitt barn. Eller? Jag vet inte. Jag kanske är precis likadan nu att jag syr in stora faror i saker som är triviala. Kanske spelar det ingen roll vad vi gör. 38:05 Det som det är, det som händer, händer sådana. 38:17 Om jag fick gå tillbaka i tiden och bli småbarnsförälder igen så skulle jag vara mycket mer... Jag skulle vara snällare mot mig själv. Jag skulle förstå att vara en bra vuxen i närvaro av ett barn är till syvende och sist att utgöra att den tryggar ramen. 38:44 Inte att gå in och detaljstyra världen. 38:49 Inte att bara köpa leksaker gjorda av. 38:54 Eller bara ha färger som berättar det här och det här. 39:04 Utan att finnas där. 39:10 Pappa hittar jag enklast vid köksbänken med en kopp kaffe och sin telefon. 39:17 När jag kommer och frågar honom om någonting så lyssnar han alltid på mig och hjälper mig om han kan. 39:25 Om han inte kan hjälpa mig så svarar han alltid. 39:28 Han drar sig inte undan, han stänger mig inte ute. 39:32 Han finns där när jag behöver honom. 39:38 Lite sån önskar jag att jag hade varit Tidigare. 39:47 Det är så dags nu liksom. När hon är stor. 39:51 Att hålla på och experimentera med det här. Men samtidigt så. 39:57 Kanske jag är lite sträng mot mig själv. För jag tror också att jag alltid har varit en förälder som. 40:04 Det är egentligen ganska fånigt att hålla på och analysera sitt eget föräldraskap. Det har jag ju faktiskt ingen aning om. 40:13 Min pappa brukade fråga mig när jag var liten så brukade han fråga. Tycker du att jag har varit en bra pappa? 40:21 Så konstig fråga att ställa till ett barn. 40:24 För jag vet ju inte. Hur ska jag kunna veta det? 40:29 Jag kommer ihåg att jag tänkte när jag var liten. 40:35 Älskar jag mina föräldrar? 40:40 Och att det var så otäckt för jag kunde inte känna något svar där. 40:47 Det är svårt med ens föräldrar för att de har ju alltid funnits. 40:52 Och de är ju där ungefär som himlen är där. 40:55 Älskar du himlen? 40:58 Det är väldigt sällan som man bara slås av kärlek till himlen. Förstår du vad jag menar? 41:07 Det är väldigt sällan som Man bara blir helt tagen av kärlek till väggarna i sitt hus. 41:24 Men om de försvann så skulle det ju vara förödande. 41:28 Men just det där dilemmat hade jag som liten. För jag trodde att det betydde att jag inte älskade mina föräldrar och att det var något fundamentalt fel på mig. 41:38 Att jag inte kunde hitta den där känslan av djup kärlek. 41:45 Men djup kärlek kommer ju liksom av att man är medveten om ett alternativ. 41:55 Vad glad jag är att du finns liksom. 42:06 Och därför är det en jättekonstig fråga att ställa till sitt barn. Tycker du att jag har varit en bra pappa? 42:15 Jag minns att jag försökte svara på den och jag minns ju att jag sa ja. Det tycker jag du har varit. 42:21 Kanske jag var tolv eller något när jag fick den här frågan första gången. Han har frågat i omgångar. 42:32 Egentligen tycker jag bara att man kan väl fråga Tycker du att jag har varit en pappa? Det kan man ju som barn svara på. 42:40 För det är ju en ganska enkel fråga att svara på. Antingen så har han ju inte det. 42:45 Eller så har han det. 42:47 Och skillnaden är ju enorm. 42:51 Ingmar Bergman berättar ju lite stolt nästan om hur dålig pappa han har varit. 43:02 Det där tycker jag är, ursäkta uttrycket, men ganska vidrigt faktiskt. 43:09 Det där hos en viss generation manliga konstnärer. Eller manliga framgångsrika personer. 43:19 Som nästan har gjort det till någonting vackert. Eller någonting, inte vackert, men ädelt. Eller nobelt. Eller... 43:28 Att tortera sig själva genom att beskriva sig själva som vidriga föräldrar. 43:38 Att säga, det var tur att hon hade en mamma för att jag var en värdelös förälder och sen går vidare ut och blir ryggdunkad. 43:48 Vad är det egentligen man visar upp? 43:51 Det är inte så att jag säger att man måste vara en bra förälder. Jag vet inte. 43:58 Man är väl vad man är. Och att man kan ju mycket väl konstatera att man har varit en dålig förälder om man Om man har det. 44:09 Men det finns ju någonting lite... Vad säger man? Vad heter det ordet som man säger? 44:24 Poserande i att... 44:30 Berätta om sina tillkortakommanden i vilket avseende som helst. Ingmar Bergman skröt ju också ganska mycket om, eller inte skröt, men han skrävlade kring hur han behandlade sina kärleksrelationer också. 44:46 En slags självmashokism som ju egentligen inte är masokism utan snarare självförhärligande fast omvänt. Titta hur vidriga jag är. Se här står jag i all min vidrighet. 45:02 Ja men då sa han någon gång. Det här är också någonting som jag minns väldigt tydligt. När jag var liten så såg jag en intervju med honom. Där han berättade att något av hans barn och han hade haft något gräl. Och han hade sagt. 45:14 Jag vet att jag inte har varit en bra pappa. Och då har barnet sagt. Du har ju inte varit någon pappa alls. 45:22 Och. 45:26 Han sa det liksom med. 45:29 Nästan lite stolthet i rösten. 45:34 Då har man ju inte riktigt bearbetat vad det var som faktiskt sades. Så tänker jag. 45:40 Men i alla fall mitt svar till min pappa var ju alltid ja då. 45:43 För han har ju då varit en pappa. 45:47 Idag kan jag när jag tänker tillbaka så kan jag tänka att han var nog en bra pappa också. 45:54 Jag har ju inga erfarenheter av andra pappor. 45:57 Alltså som har varit min pappa då. Men han var nog en bra pappa för att han Han gav mig saker som jag inte hade fått av någon annan. 46:14 Jag tänker mycket på honom i förhållande till hur jag själv är som förälder. Jag tänker också mycket på min farfar. 46:28 Min farfar apropå autonom och sin egen lyckasmed. 46:35 Så var ju farfar verkligen det. 46:39 Han försvann ju ur pappas liv när pappa var liten, liten. Nu när jag blivit äldre så tänker jag mer och mer på det som... 46:50 Det var lätt som ung att tänka att han var ett svin, min farfar, som bara drog liksom. 46:58 han träffade någon annan och det blev skilsmässa och onda känslor arga känslor men det är också tiden på den tiden som pappa så blev man ju liksom av med sitt barn du var det var inte din uppgift att vara kvar och fostra barnet liksom Utan du skulle ju vidare och i förekommande fall skaffa nya barn och ny familj. 47:34 Så att på det sättet kanske det inte var så enkelt för farfar att finnas kvar i min pappas liv. Hela samhällskonventionerna sa att där ska han ju inte vara. 47:50 Jag tycker med Ana i hans dagböcker att han sörjer sin son. 47:56 De få gånger han skriver om det, det är väldigt sällan. 48:00 Men de gånger han nämner pappa så skriver han om det som en sorglighet. 48:10 Men han var väl en, pappa har ju beskrivit honom som en egoist genom hela mitt liv. 48:20 Och så farfar han var ju personen som om han hade varit min pappa och jag hade ringt honom så hade han varit. Ja nu är jag i Kinnekulle och säljer en symaskin och nu är jag där och där för nu ska jag spela med det här bandet. Han hade saker för sig liksom. 48:40 så där liknar jag farfar jag har saker för mig om min dotter ringer mig så är jag på olika ställen och gör olika saker men jag liknar också min pappa för min pappa han har ju varit väldigt fast, inte fast men vad säger man han har varit på plats så att säga men min pappa fick sex barn min farfar fick ett det är skillnad Jag har fått ett, precis som min farfar. 49:18 I mina fina stunder tänker jag att jag har fått det bra från både farfar och pappa. 49:27 För min pappa hoppade ju aldrig av. 49:31 Han har ju funnits där hela tiden. Även om... 49:35 Han har ju inte skäfat. Utan det har ju mamma gjort. 49:39 Men han har varit... 49:42 Han har aldrig övergett oss så kan man säga. 49:45 Och det gjorde ju farfar. 49:49 Pappa alltså. 49:51 Och i mina bra stunder tänker jag att jag har fått båda dera. Jag har fått en äventyrslust som inte kan stävjas av mitt ansvar som förälder. 50:09 Jag har fått en Liten rebell i mig som gärna vill gå emot det som måste till. Ett visst trots i mig. Och sen så har jag också fått det som min pappa har gett mig då. Det vill säga en djup känsla för att man är skyldig sitt barn liksom. 50:37 Och för min egen del, det här kan jag inte svara för om det är också så för pappa eller farfar. 50:47 Vett och sans nogast förstå att den här relationen är den viktigaste i mitt liv, den jag har till mitt barn. 50:59 om farfar förstod det då är ju hans öde riktigt tragiskt och det delar han ju med säkert hundratusen män i hans generation då därför att de försvann ju ifrån familjerna papporna försvann ju om det skulle hända mig om jag skulle ha blivit förälder på 40-talet Så skulle jag ju bli djupt olycklig. 51:32 Jag tror att jag skulle gå in i missbruk eller något. Jag vet inte, ibland tänker jag att det är det som skulle ske om jag blev så. 51:43 Men man skilde sig ju inte då. 51:47 Jag vet inte hur det gick till när farmor och farfar skilde sig. Jag vet att han hade ihop det med en tjej bakom ryggen på farmor. 51:58 Var det det som gjorde det? 52:01 Kom det fram då? Det berättas inte någonstans. 52:12 De grälade mycket. 52:14 Antyds det. 52:20 Det antyds också att min farfar hade en frihetstörst som inte funkade ihop med att ha barn. 52:28 De fick barn sent. De var över 40 båda två. 52:33 Jag tror kanske också att farmor också hade den där frihetstörsten. 52:39 Men hon var bunden mer av omständigheter. 52:47 Hon gick in och ut ur olika mörka perioder. 52:55 Han var en fågel i en bur, farfar tror jag. Gick liksom inte att hålla honom instängd. Han var liksom... 53:15 Jag vet ju inte som sagt. Och jag har ju bara hans dagbok. Jag har några brev som jag har fått av pappa. Som farmor skrev till farfar när hon låg på ett vilohem i Tranås. 53:31 30-tal är det. Det är innan pappa föds. 53:36 Och hon skriver på flera ställen att hon är så rädd att han ska tröttna på henne. 53:44 För hon är så mörk och känslosam. Och han vill baka runt med sin motorcykel och spela musik med sina grabbar och ha det bra. 54:01 Hon är lite svartsjuk också. Hoppas du inte träffar någon annan och sådär. 54:08 Men sen är hon också lite arg på honom för han har varit och hälsat på henne. 54:13 Och då har han blivit sur för att hon inte släpper in honom i logementet på natten. Han vill väl in och vänslas då. Men det vill inte hon för det är ju andra där inne. Jag vet inte vad hon skriver. Du får inte bli ond på mig. 54:30 Eller något. 54:32 För att jag inte släppte in dig eller något sånt där. 54:36 Men han verkar vara väldigt luststyrd. 54:42 Där liknade jag ju honom också. 54:47 Han hade väl blivit galen om han hade velat gå ner till en nyfiken gul och dricka kaffe och äta tonfiskmacka. Och min pappa Sölve hade bara att gråta och skrika. 54:57 Då hade väl farfar blivit lika arg som jag. 55:00 Besviken över att det inte blev som han hade tänkt sig. 55:05 Och där är min pappa någon slags motsats. 55:10 Jag har aldrig upplevt i honom, åtminstone inte som han visar, besvikes över att det inte blev som han hade tänkt sig. 55:22 Överhuvudtaget, känslor av besvikelse och sånt där har jag aldrig sett hos honom. Jo, en gång när vi hade kraschat med bilen och... 55:36 Vi hade överlevt allihop med en hårsmål. 55:40 Och så hade han lovat att som tröst på kvällen där allting var uträtt och bilen hade körts till skroten och allting sånt. 55:48 Och han var helt chockad. Och vi också. 55:51 Och då hade han sagt att vi skulle få glass på kvällen. 55:58 Som tröst då för att vi nästan hade dött. 56:01 Och så glömde han köpa glass för han hade andra grejer i huvudet liksom. 56:08 Som man kan tänka att han hade. 56:12 Efter att ha kört en bil full med barn rätt upp i en snövall och hamnat på taket och hela bilen blev mos. 56:25 Då minns jag att han grät. Då sa han, det gör inget. 56:31 Det hade ju varit gott med glass. 56:35 Och grät. 56:38 Det är typ den enda gång jag minns att jag har sett honom besviken. 56:42 Medan jag kan tänka mig att Harriet har sett min besvikelse och frustration hundratals gånger under sitt liv. 56:55 Ironiskt nog så har jag dragat min farfar fast jag aldrig har träffat honom. Eller en gång, två gånger. 57:02 Första gången minns jag inte. Då var jag bara liten bebis. 57:10 Och andra gången minns jag då. Det var då han sa det där att jag tycker inte om barn. 57:17 Som en försvarsgrej har jag förstått i efterhand att han sa det så. Han tycker ju inte om barn så det är därför han har varit en dålig farfar och dålig pappa. 57:27 Men så skickade pappa ett tidningsuklipp med honom. 57:31 Med farfar till mig. Han var ju lite lokalkändis farfar. Han hade antikvariat och var gammal dansbandsmusiker och allt sånt. 57:39 Och Då var en intervju med honom där det står att sonen Sölve flyttar till Dalarna. Så därför går i tid och otid hans bil upp till Dalarna och hälsar på alla sina barnbarn. Det har han sagt till journalisten, lite som en fjäder i hatten. 58:02 Min son bor i Dalarna och han har en massa barn och jag åker ofta upp och hälsar på dem. 58:07 Det var en ren lögn då. Han ljög. 58:11 Och varför ljög han? 58:14 Varför skrev han? 58:18 Varför sa han att han hälsar på oss när han aldrig gör det? 58:22 Varför nämnde han ens sin son när han aldrig hör av sig till honom? 58:31 Det är det här som indikerar tycker jag för mig att det finns en sorg där. 58:35 En sorg över att det blev som det blev. 58:41 Och den andra lögnen det är att på bilden i den här artikeln så står min farfar med krulligt hår. 58:51 Och grejen är att han hade ju inte krulligt hår. Han hade inte hår. Han tappade ju, jag vet inte hur mycket av håret, men han hade ju ganska mycket flint. Så det är en peruk han har på sig. 59:06 Det är en peruk på bilden. 59:08 Ni menar inte jag att det finns något inneboende dåligt i att ha peruk. 59:14 Men det är ännu en lögn liksom. 59:23 Men det här jag ägnar mig åt nu, jag undrar vem utav farfar och pappa som det återspeglar mest. 59:33 För att å ena sidan så gör jag karriär liksom. Det gjorde inte min pappa. 59:39 Men min farfar gjorde det. Min farfar hittar nya möjligheter och nya klipp och hoppar på nya tåg hela tiden. 59:47 Lite som jag gör. 59:49 Samtidigt så spelade jag in mig själv. 59:54 Och det gjorde ju farfar hela tiden. Spelade in sig själv. Det gjorde aldrig pappa. 60:08 Samtidigt så sitter jag och skärskådar mig själv på ett sätt som farfar inte gjorde. 60:14 Och jag har varit med mitt barn hela hennes liv. 60:19 Precis som min pappa. 60:24 Jag antar att på något gruvat sätt så är jag skyldig om båda två ett tack kanske.